När Karl XII led sitt stora nederlag
vid Poltava var fänriken Isac Andersson Pomerijn fanförare vid
Mora kompani.
När Dalregementets huvuddel kapitulerade rev han loss
kompanifanan från stången och dolde den under uniformen. Med
fara för eget liv behöll han fanan i 14 månader under
krigsfångenskapen i Sibirien. Efter hand blev ryssarnas
visitationer alltmer noggranna så till slut brände han upp fanan
för att den inte skulle hamna i fiendens händer. Vid den tiden
räknades fanorna som de förnämsta krigsbytena.
Redan i Armborstet 1952 har John
Crafoord konstaterat att " om regementets fanor från tiden före 1650
vet man mycket litet......de äldsta fanor för Dalregementet, som man
känner till genom gamla handlingar, oftast i form av räkningar, äro
följande: 1655 sju röd-vita ?? och en vit??, 1656 en blå, 1657 tre
blå-gula, 1670 fyra röda"
Från mitten
av 1670-talet och framåt finns fanor, eller rester av fanor, bevarade
och här ska vi efter hand visa en del av dem. Klicka på önskad fana.
Kompanifana m/1675.
Den äldsta bevarade av Dalregementets fanor.
Ingår i Armémusei samlingar.
Konstnären Ruben Hellman rekonstruerade
på 1950-talet några av våra äldsta fanor i Armémuseum. De
slitna, trasiga och urblekta fanorna fick nytt liv på
akvarellpapperet.
Här visar vi 1686 års Livfana, d v s Livkompaniets
fana,
tillika Regementets fana.
Den föll i Danskarnas händer och hänger som
trofé i Köpenhamn.
Denna kompanifana m/1686 är
rekonstruerad av en annan
konstnär, Sven Sköld.
1714 års fana finns inte som
rekonstruktionsorginal men finns avbildad i Dalregementets
historia del III (1906) och i Sveriges krigshistoria i bilder
(1919)
En fana av 1686
års modell, tillverkad år 1728 av Johan Wijkman tillsammans med
en liv- och sex övriga kompanifanor.
