När Karl XII led sitt stora nederlag vid Poltava var fänriken Isac Andersson Pomerijn fanförare vid Mora kompani.
När Dalregementets huvuddel kapitulerade rev han loss kompanifanan från stången och dolde den under uniformen. Med fara för eget liv behöll han fanan i 14 månader under  krigsfångenskapen i Sibirien. Efter hand blev ryssarnas visitationer alltmer noggranna så till slut brände han upp fanan för att den inte skulle hamna i fiendens händer. Vid den tiden räknades fanorna som de förnämsta krigsbytena.

Redan i Armborstet 1952 har John Crafoord konstaterat att " om regementets fanor från tiden före 1650 vet man mycket litet......de äldsta fanor för Dalregementet, som man känner till genom gamla handlingar, oftast i form av räkningar, äro följande: 1655 sju röd-vita ?? och en vit??, 1656 en blå, 1657 tre blå-gula, 1670 fyra röda"

Från mitten av 1670-talet och framåt finns fanor, eller rester av fanor, bevarade och här ska vi efter hand visa en del av dem. Klicka på önskad fana.

Kompanifana m/1675.
Den äldsta bevarade av Dalregementets fanor.
Ingår i Armémusei samlingar.
   
Konstnären Ruben Hellman rekonstruerade på 1950-talet några av våra äldsta fanor i Armémuseum. De slitna, trasiga och urblekta fanorna fick nytt liv på akvarellpapperet.
Här visar vi 1686 års Livfana, d v s Livkompaniets fana, tillika Regementets fana.
Den föll i Danskarnas händer och hänger som trofé i  Köpenhamn.      
   

Denna kompanifana m/1686 är rekonstruerad av en annan konstnär, Sven Sköld.
  
   
1714 års fana finns inte som rekonstruktionsorginal men finns avbildad i Dalregementets historia del III (1906) och i Sveriges krigshistoria i bilder (1919)
 
En fana av 1686 års modell, tillverkad år 1728 av Johan Wijkman tillsammans med en liv- och sex övriga kompanifanor.
   
1756 års kompanifana