Att Sverige haft fred i drygt 200 år känner de flesta till, men visste Du att det är nästan 300 år sedan Sverige vann någon egentlig seger på slagfältet?
Rutger Fuchs förde då, som sekundchef, Dalregementet vid segern i slaget vid Gadebusch år 1712.

1709/1021:9
FUCHS, RUTGER (friherrliga ätten nr 169),
född 1682-04-02 i Malmö, död 1753-04-10 i Stockholm och begravd i Riddarholmskyrkan.
Han slöt själv sin ätt.

Föräldrar: Överstelöjtnanten och kommendanten i Malmö Christian F., född 1624-03-03 i Litauen, död 1692-02-15 i Malmö, och hans 2:a hustru Susanna Eleonora Leijonsten, död 1743-05-11.

Gift 1:o 1706 med Margareta Stackelberg, dotter till lantrådet Georg S. och Hillegard Dorotea Yxkull;
2:o 1715-02-27 med Margareta Gyllenpistol, född 1683-09-09, död 1748-12-03 i Stockholm, dotter till generalen och landshövdingen Carl G. och hans 2:a hustru Märta Rosenstråle;
3:o 1750-05-31 med Sigrid Margareta Mörner af Morlanda, född 1711-01-18, död 1771-09-23, dotter till kungliga rådet och fältmarskalken Carl Gustaf M. af M. och hans 2:a hustru Christina Anna Bielke.

I det första äktenskapet föddes sex barn, alla döda i späd ålder.

Volontär vid Svenska livregementet till fot 1699, förare där s å
Fänrik vid Västgöta tremännings infanteriregemente 1700-08-31, löjtnant där 1702-08-11, kapten 1704-06-15

Av Västgöta tremännings infanteriregemente överfördes 1704 en bataljon till den livländska krigsskådeplatsen, tydligen tillhörde F. denna. B.A. Ennes omnämner att F. deltog i striderna i Livland med mycket beröm och att han sårades vid Retusari 1705. Västgötabataljonen återkom till Sverige 1707, men F. bevistade enligt en egen meritförteckning “krigsaffairerna i Lifland’’ till
1708.

Kapten vid Dalregementet och chef för Gagnefs kompani 1709-10-21 vid regementets återuppsättande
Major 1710-03-30
Överstelöjtnant 1712-09-29
Sekundöverste 1716-06-07

Överste och chef för Södermanlands regemente 1716-06-26
Generalmajor av infanteriet 1719-08-18
Överståthållare i Stockholm 1739-04-18.

Vid Dalregementet gjorde F. en snabb karriär, han blev överstelöjtnant redan i augusti 1712 som efterträdare till Engel Bellendorff (1709/1014:1), som avled under marschen till Karlshamn före överskeppningen till Pommern. Han förde därefter i praktiken det direkta befälet över regementets fältstyrka fram till 1716, eftersom regementschefen överste Magnus Julius De la Gardie (1709/0928) förrättade generalmajors tjänst både under det nordtyska fälttåget 1712–1713 och under fälttåget mot Norge 1716.
F. förde med framgång regementet under slaget vid Gadebusch i december 1712. Under detta råkade han och den danske gardesöversten Glasenap i ett handgemäng, som utkämpades i truppernas åsyn och som slutade med att dansken sträcktes till marken, under det att F. blev rätt allvarligt sårad. Senare under slaget måste han överlämna befälet till majoren Leijonhufvud, sedan han blivit liggande på slagfältet med krossad benpipa och blödande ur flera sår. F. fördes liksom övriga sårade till Wismar, varifrån han återvände till Sverige 1713 för att ombesörja regementets nyrekrytering efter Tönningen och “kurera sina blessyrer”. Han måste använda kryckor under ett helt år.
Under Karl X11:s första norska fälttåg 1716 förde F. regementet till konungens uttryckta belåtenhet. Vid den misslyckade stormningen av Fredrikstens fästning 1716-06-23 sårades chefen för Södermanlands regemente, C. R. von Schlippenbach, dödligt. Innan han avled testamenterade han sina två käraste ägodelar, en nattrock och sitt regemente, till sin bäste vän, Rutger Fuchs. “Ja, ja; Schlippenbach har alltid gjort väl; det skall bliva därvid” var Karl Xll:s kommentar och F. blev chef för sörmlänningarna tre dagar senare.
Som chef för dessa gjorde F. sin mest berömda insats då ryssarnas anfallsföretag mot Stockholm avvärjdes vid Stäket i augusti 1719. Dalregementet och Västmanlands regemente kom efter ilmarscher fram till valplatsen först sedan avgörandet fallit. Deras ankomst ansågs dock ha bidragit till ryssarnas reträtt.
“Och är en mycket skickelig och braf officerare, som i alla tillfällen kan giöra Hans Majtt nöjachtige tienster” skrev regementschefen om F. under hans tid vid Dalregementet.
F. adlades 1716-01-28 och blev friherre 1719-09-02, han blev serafimerriddare 1751. Han avböjde en riksrådsutnämning 1727.
F. stod fadder i St. Tuna som kapten 1710, han var då innehavare av Gagnefs kompanis chefsboställe Österby. Han stod fadder i socknen även 1714 som överstelöjtnant.
Han återfinns i Säters husförhörslängder 1705– 1719 under “Herrgården”, d v s överstelöjtnantsbostället Säters kungsgård.