 |
"Jäda på Älsbörj". (Selma Ström 1888-1967). Selma var född i Falun och växte upp på Elsborg. Hennes far var fanjunkare på Dalregementet och även skräddarmästare. Hon var under trettio år uppskattad lärarinna i Falun. |
Här följer hennes bidrag i Armborstet december 1950 (Dalregementets kamratförenings medlemsblad)
"Ej finns deras namn på hävdens blad - - - men jag skönjer ändå deras långa rad."
(Några minnesbilder från indelningsverkets dagar av Jäda på Älsbörj).
Vi hade fått lämna uppgift om våra fäders yrken i skolan en dag. "Va ä fa din fö fut, sa du?" frågade de andra ungarna mig på rasten. "Han ä fanjunkärä". — "Fy däg, söm svär", sa de då. — "Int svär föll ja ?" - "Jo, du sägä ju 'fan'. Nu kommä Ondan å ta däg". — Jag häpnade över en så bottenlös okunnighet. Och när Johan på fullaste allvar påstod, att en löjtnant är högre än en överste, då kände jag ett djupt medlidande med honom. Att kunna vara så rå och obildad.
Långt innan jag började småskolan, hade min far inpräntat i mig de militära graderna och gradbeteckningarna, och jag pratade hemvant om regementen och kompanier. Jag kände också namnen på de dåvarande officerarna vid Dalregementet. Varav hjärtat är fullt, talar ju munnen. Rättviks kompani, dit Falun på den tiden hörde, och soldaterna — sina präktiga soldater — tröttnade far aldrig på att berätta om. Det var min barndoms sagor. Far tillhörde en gammal soldatsläkt. Hans far och farfar, farfarsfar o. s. v. så långt tillbaka, som släkten kan följas, har alla varit soldater. De var av vallonsk härkomst och troligen inflyttade från norra Frankrike, säger familjekrönikan.
Rättviks kompani, som bestod av långa, resliga karlar, var kanske det ståtligaste av alla svenska kompanier. Jag minns dem så väl de gamla soldaterna — Bagge, Svensk, Stadig m. fl. En gång skulle det vara någon sorts mönstring eller inspektion hemma, och de kom marscherande uppför trappan till fars rum. "Äcka karä", tänkte jag för mig själv. "De bi nog bra tä skick ut i krigä. Täj, va dom skä slöss". Den gamla trätrappan knakade, och jag väntade med spänning och intresse på att den skulle braka. Men den höll - till min förvåning. Soldaterna brukade ofta komma på besök, och då blev far så innerligt glad. Då passade man på att slinka in, för nu blev det historier i långa banor. En dag kom en soldat hem, som jag aldrig sett förr. "Ja", sa han, "ja skull föll ha komme hit å hälsa på fanjunkän för, men si ja hast have rå. Men så feck ja gratis resa hit tä Falun". — "Hur gick det till?" — "Jo, ja ha såtta inna fö fylla".
Men envisa och sävliga var soldaterna på Rättviks kompani. Min fars vallonblod kokade över många gånger. En ovanligt stark kommandostämma var han begåvad med, och när han var riktigt i tagen med exercisen, utnyttjade han den till fullo. Om det inte gick så bra som det borde, då brukade han dessutom hoppa jämfota och klappa i händerna, har jag hört av gamla tunabor. "Va ä e de fö en elak kar, söm står dännä å huppä å skriä?" frågade min bror en gång, när han gick förbi exercisplatsen. "Ä far din", svarade mor.
Det fanns en arg kapten på kompaniet. En dag fick far uppsträckning inför truppen, för att soldaterna inte var tillräckligt putsade. Far sa. ingenting. Han teg och gjorde honnör, när kaptenen gick. Sedan gav far karlarna en rejäl skopa ovett och skrädde inte orden. Kaptenen stod emellertid och lyssnade. När far tystnat, kom kaptenen fram igen, och nu fick far beröm. "Det var bra skällt. Jag skulle inte ha kunnat göra det bättre själv", sa kaptenen. Far var sträng mot soldaterna i tjänsten. Men jag tror de tyckte om honom i alla fall. En gammal soldat har berättat, att när far slutat på Rommehed, då bar soldaterna honom i gullstol runt exercisplatsen. De visste nog han ville deras bästa. - Jag minns en liten bibel, in-bunden i brunt skinnband, som min far alltid förde med sig till Rommehed. En gång hade han en hel packe reverser i den, som hans soldater hade lämnat såsom säkerhet för brännvin, som de tagit på kredit i en krog i närheten av Rommehed. Krogen hade skickat reverserna till far och begärt, att han skulle dra av summorna på soldaternas löner. "Det gör inte jag", sa far. "Är dom så samvetslösa, dom som äger krogen, så dom borgar ut brännvin åt fattiga soldater, så får dom skylla sej själva". Soldaterna behövde sin magra lön till annat, det visste han alltför väl.
Soldaterna var inte bara stora och ståtliga, de var präktiga och pålitliga karlar också på många vis. "Men får dom brännvin i sej, så blir dom djävlar", sa far. Det hade han nog många gånger fått erfara vid resorna till och från mötena på Rommehed. Soldaterna place-rades i finkor med en vakt i varje. En gång gjorde stationspersonalen far uppmärksam på att det var ett hiskligt liv inne i en av finkorna. Han låste upp och tittade in. Det var full kalabalik där inne, och vakten syntes inte till. Vart hade han tagit vägen? Finkan var ju låst. Det hade varit så ont om befälspersoner under denna resa, så far hade måst placera en ung trumslagarpojke i denna finka som vakt. Pojken råkade nämligen vara nykter. Nu hade karlarna klämt ner vakten i ett hörn och plockat över honom sina nattsäckar och knyten, så han blev alldeles begravd, och om han understod sig att så mycket som sticka fram näsan skulle helvetets alla fasor släppas lös över honom, hade de lovat.
Soldaten T. var alltid så full vid inryckningarna, att far måste låta polisen ta hand om honom. T. kom alltid resande till mötena dagen efter inryckningarna. Brännvinet spelade honom många spratt. En gång var han på älgjakt. I närheten av källan mellan Spjutsjön och Långarvsbo hann han i mörkningen upp älgen. Denne stod alldeles stilla under ett träd. T. sköt två skott mot älgen, men den föll inte omkull. Det var konstigt. Han bad kamraten lossa ett par skott mot djuret. "Kom hög, att du skä sikt på bogän", förmanade T. Kamraten siktade och sköt två skott, som båda träffade älgen, men denne stod upprätt som förut. Det var mystiskt. Det måste vara något häxeri. De båda karlarna räddade sig in i en fäbodstuga ett stycke därifrån. Så snart det dagades, återvände de till jaktplatsen. Älgen stod där fortfarande — ett stort stenblock, som påminde om ett älghuvud. Ville någon sedan reta T., behövde han bara säga:: "Du skä sikt på bogän".
För de gamla knektarna var brännvinet tyvärr en alltför begärlig sak. Krigsbussen O. från Grycksbo storhandlade i Falun. Han brukade alltid ha sin äkta hälft med sig. På vägen till Falun drog gubben sin kärra eller kälke, och det hände nog, att han som artig kavaljer lät frun åka. Men på hemvägen var det gumman, som fick dra sin karl, för då var han i sådant tillstånd, att allt marscherande var omöjligt.
En annan gammal knekt, som en tid bodde här på Elsborg, älskade sin konjaksflaska ganska högt. Det gjorde emellertid också hans kära katta. När gubben
drack kaffekask, skulle hon ha en likadan. Ibland var hennes husbonde ogin och gav henne bara kaffe i koppen. Kattan nosade i den, och när hon kände, att konjaksdropparna fattades i hennes kaffe, doppade hon ned tassen i koppen och rörde om i kaffet. Sen drog hon upp tassen och ruskade den. Kaffet fick vara för hennes del. "Ja, si e de Lotta, ho ä då så föståndu. Ho ä söm en rejäl karl", skrattade gubben förtjust.
Två krigsbussar och goda vänner, L. och S. satt alltid i arresten på Rommehed för sitt kära brännvin. Men de var aldrig samtidigt inne i kurran, utan var sin gång, och därför kunde de bistå varann i nödens stund. Den som för tillfället var arresterad, öppnade fönstret och slängde ut ett snöre eller en tross, som man säger här i trakterna. Kamraten utanför knöt då fast en butelj på snöret, som snabbt halades upp. På så vis förljuvade de varandras prövostunder. Om den ene av vännerna inte passade på eller blivit fördröjd, skrek den andre: "Trössn, trössn". Vakten utanför kurran, en soldat, var vidtalad att ta korta, korta steg, när han nalkades fönstret, och gjorde han det, skulle han också få lite med av välfägnaden.
En mängd historier var i omlopp på Rommehed om förrådsförvaltare D. Det var en tjock, tjock figur, som alltid åkte i en liten vagn, dragen av hans märr. D. fyllde upp hela åkdonet, och han använde aldrig tömmar och piska. Märren gick hur hon ville. Hon stannade och betade vid vägkanten, om hon hade lust, och såg hon vatten i närheten, kunde hon vika av från vägen och ställa sig att dricka. Gubben svor och okvädade henne hela tiden. "Kunn jant tro du skull dit mä, ditt as", skrek han. Märren var fullständigt oberörd. — En gång skulle kung Oscar komma till Rommehed för att inspektera. D. skulle inte beröras av inspektionen, sades det. Kungen tittade emellertid in på förrådet, där allt var som det borde. Bakom honom hördes D. muttra för sig själv: "Jaså, du skull hit å begla ändå. Men ja hadd i åning ja du."
Med Rommehed är många roliga historier förknippade. Och många spratt och skälmstycken hade man för sig. Fanjunkare W., som för sin sirliga, svängande och kvinnliga gång bar öknamnet "Gumman", hade det besvärligt en tid. Han avritades, klädd i en lång kjol. Varje morgon när W. kom ut, fann han sitt porträtt på en vägg. Den som var uppe och ute i arla morgonstund, fick då se, hur W. smög sig fram till porträttet, tittade sig snabbt omkring, drog upp en näsduk ur fickan och skyndade sig att torka bort bilden. Nästa morgon hade konstnären förevigat "Gumman" på nytt. — När W. skulle marschera med sina karlar, gick dessa först med små steg, men då de skulle runda ett hörn, klev de iväg med riktiga jättesteg. Det gick inte för W. att följa med. Som ett flåsande, pustande lokomotiv kom "Gumman" lunkande långt bakefter.
Så länge min far var i tjänsten, bodde vi vid Rommehed om somrarna. Mina glada minnen från denna trakt daterar sig från sista sommaren familjen vistades där. Jag var omkring tre år, då min far pensionerades. För mig, som var van att springa fritt omkring på Elsborgs slaggvarp och den stora hyttgården, var det stora exercisfältet en härlig lekplats. Och så fanns det så många granna farbröder där. När min far hade uniformen på sig, var jag mycket stolt, om jag fick göra sällskap med honom. Jag var ständigt på jakt efter honom och beredde honom mycket besvär. Fick jag syn på honom, flög jag mot honom och hakade mig fast som en kardborre vid hans ena ben och skrek himmelshögt: "Hö du, far, ja skä va mä däg ja. Komtä dunt begripä hä?" — Jag roade mig obeskrivligt på Rommehed, slet av mig kläderna och badade i "Lushavet", obekymrad om åskådare, samt gjorde intressanta razzior i arga kaptenens tält. Och "Pintäppa", sandgropen, där trumslagarpojkarna hade sina övningar, ägde en särdeles tjusning. Den lea jäntan fördes hem gång på gång med en soldats hårda grepp om ena armen. Jag känner än i dag den starka soldathanden.
Om soldaten Anders Ström berättades det hemma många historier, som jag aldrig tröttnade på att höra. Det var ju naturligt, för han var min farfar. Han var född i Folkärna 1781. Han deltog i finska kriget år 1808 och blev tillfångatagen av ryssarna samt skickad till Sibirien, där han satt fången under några år. Han rymde därifrån tillsammans med två andra fångna svenskar. Ryssarna jagade dem, så de måste gömma sig om dagarna och vandra om nätterna. De höll sig i närheten av vattendrag och pulsade i dessa, så ofta de kunde, för att förföljarnas hundar inte skulle kunna spåra dem. Svenskarna höll på att råka fast en gång. Den ene av farfars kamrater blev skjuten av ryssarna, och den andre uthärdade inte strapatserna utan dukade under längre fram. Så blev farfar ensam, och då var han också nära att bli upptäckt en gång. Han berättade, att han låg hopkrupen under en bro, medan hans förföljare och deras hundar passerade den under sitt letande. Farfar följde finska kusten och drog sig norrut. Gränsen mellan Sverige och Finland kom han lyckligen över, för det fanns ett grunt ställe i vattendraget mellan de båda länderna, och farfar vadade över där. Finnarna hade, varit mycket snälla mot honom. Varhelst han träffat på människor, hade de hjälpt honom, gett honom mat och hållit honom dold, om han behövt gömma sig. När han kommit över gränsen, trodde han, att nu skulle väl värsta bekymren vara över. Men de som bodde på den svenska sidan om gränsen, var hårdhjärtade människor. De kände inget medlidande med en hungrig, uttröttad soldat, fast han var en landsman, som råkat i rysk fångenskap, då han gjort sin plikt. Jag har alltid undrat över varför farfar inte berättat mera om sin flykt — inga namn på varken orter eller folk. Men Finland var ju ett erövrat land och gick hårda öden till mötes. Det var bäst att inte utsätta sina hjälpare för några repressalier.
När Anders Ström kom hem, var han dödförklarad. Ny soldat var insatt i hans ställe, och hustrun höll på att gifta om sig. De.t hade redan lyst för henne och en annan man. På gamla dagar blev farfar änkling men gifte om sig med en mycket yngre kvinna, som längre fram blev min farmor. Min far föddes år 1841.
Anders Ström var en mycket omtyckt historieberättare. I den västmanländska socknen, dit han flyttat efter sitt avsked som soldat, och där han brukade ett litet torp, hade han emellerid en svår konkurrent. Det var Cajsa Ersdotter — min mormorsmor. När det var kalas i socknen och de två råkades och drog sina historier, då hade folk oerhört roligt, har man berättat. Gubben ville aldrig tala om kriget. Socknens ungar stimmade omkring honom: "Berätta om krigä." Då diktade han: "Ni kan allri tro va dom va elaka i krigä. Dom slog mäg en gång, så ja feck sju höl i huvu å ett, dä ryggän slutä." Ungarnas ögon blev klotrunda av förfäran. I det civila var gubben sko-makare. "Ni kan allri tro va stryk ja feck, när ja va pöjk . En gång slog dom mäg, så tarmän flög ut å långt styckä." — "Hu geck ä mä hä då?" frågade ungarna. "Ja, hä va int nå fale. Dom skar åv å kasta åt hundanä."
Soldaten Ström var en säker skytt. Nämndemannen i socknen var dålig jägare, men han trivdes omåttligt, när han fick ge sig ut på jakt. Då skulle det vara en rejäl matsäck med och en fylld plunta också förstås. Nämndemansmoran hade emellertid tröttnat på att göra i ordning matsäck åt en så dålig skytt. Det var
sista gången, förklarade hon en dag, då han åter skulle på jakt. Men nämndemannen var ingen dum karl. Han talade vid farfar, att denne skulle möta honom med ett par skjutna tjädrar, när han var på hemvägen. Det gjorde farfar också. Nämndemansmoran blev mäkta imponerad, då hennes gubbe lämnade henne de två tjädrarna. Men när hon synat jaktbytet lite närmare, sa hon: "Nä du. Dom här tjädrarna har Strömgubben skjute. Föttren är hopbundna med becktråd, och vi har inte en enda liten bit sån i huse." Farfar var allt en Stor filur, han.
 |