Vid Fältvakten.
(Fältmanövern.)
Till sist på mötet kommer fältmanövern. Det är tillämpningen
af allt det föregående, hvarförutan öfningarne icke
kunna anses afslutade. Det är, så att säga, kronan på
verket. Att försumma dessa öfningar vore ungefär detsamma,
som att sätta upp ett räknetal utan att räkna ut
det. Alla qvantiteterna funnos der, men man kände dock
icke resultatet. Här skall det nemligen, om öfningen är
rätt ställd, visa sig huru allt vill gå ihop, och i hvad
mån hvar och en känner sin plats och hvad den fordrar
för det helas säkra gång. En sådan öfning skall derföre
innehålla ett krigiskt problem, som med klarhet och reda
skall lösas. Den skall icke, så lifvande och underhållande
den än kan vara, urarta till en lek för stora gossar,
utan den skall vara en genomtänkt öfning för män.
Vid ett regementsmöte har man vanligen icke mer än 2:ne
bataljoner att härtill använda, men då traktens beskaffenhet
dertill gifver anledning, kan striden föras öfvervägande
kompanivis — och så är här i landet för det mesta fallet
— och då erbjuda sig genast mångfaldiga möjligheter.
Vid de stora öfningslägren, der flere regementer, och
dessa af alla vapen, komma tillsammans, kan man öfva
sig såsom armé d. v. s. man kan med hvarandra förbinda
de olika vapnens stridssätt och sätta i rörelse, åtminstone
i någorlunda utsträckt skala, de mångfaldiga krafter och
materiela hjelpmedel, hvaraf man i krig måste betjena sig
för fiendens öfvervinnande. Erfarenheten, särdeles på senaste
tider, har med största säkerhet ådagalagt, att man
med väl ställda fredsöfningar kan vinna så stor krigisk
duglighet och skicklighet, att man dermed tillochmed kan
uppväga den krigserfarenhet fienden kan hafva förvärfvat.
Detta är en vigtig sak, och visar huru oriktigt det är,
att betrakta dessa öfningar såsom lustbarheter, hvartill
man dock på många håll till följd af oförstånd, lättsinne
och klanderbegär länge visat sig alltför benägen. För de
frivilliga skarpskyttekorpsernas fältmanövrer hafva dock
i sjelfva klandrarena visat en viss aktning och välvilja, och
då dessa icke kunna antagas vara mera ändamålsenligt
ledda och anordnade än regementernas och arméens, så
kan man numera hoppas, att denna välvilja i rikare mått
skall komma äfven arméens öfningar af detta slag till godo.
Huru tillgår det då nu på en sådan manöver? Der-
uti är visserligen stor olikhet och att teckna alla detal-
jerna deraf skulle blifva mycket vidlyftigt. Hufvudmo-
menterna återkomma dock öfver allt och vi skola försöka
om vi kunna träffa några af dessa. Det första man har
att göra, är att rekognosera, d. ä. utforska och söka lära
känna den trakt i hvilken manövern skall komma att försiggå.
Dertill skicklige officerare — och företrädesvis
adjutanterne — utsändas alltså med befallning att häröfver
upprätta en karta och afgifva en berättelse. På grund
af denna fördelas derefter de olika rollerna. Vissa antaganden
läggas till grund för stridsförhållandena i stort,
och den ena delen är från början bestämd att blifva den
segrande. Hufvudsaken är här icke att visa krigiskt
snille, ty det låter sig i sjelfva verket icke göra,
der ingen fiende och ingen fara egentligen förefinnas, än
mindre är här rum för något hjeltemod; saken är helt enkelt
att praktiskt ådagalägga, att man förstår sin sak och
att man kan passa rätta ögonblicket på ett riktigt sätt.
Uppgiften är här alla grader igenom, att med den strängaste
lydnad förena omdöme och sjelfverksamhet inom sitt
område från och med vedetten och tiraljören i bevaknings- eller
stridskedjan till kompani-, bataljons-, brigad- och
fördelningschefen, och krigskonstens första bud är helt enkelt
detta: Du skall icke vara dum.
Betrakta vi planchen, så finna vi här en fältvakt, det
vill nu säga en större eller mindre afdelning — alltför
liten får den icke vara — som har sig uppdraget, att bevaka
den trakt, eller en del af den trakt, hvarifrån fienden
är att vänta och att till den bakom stående hufvudstyrkan
inrapportera hvad man om honom och hans företag
kan utspana samt att, om fienden angriper, under återtåg
på hufvudstyrkan, göra det motstånd, att denna i skydd
häraf hinner vidtaga lämpliga åtgärder för hans vederbör-
liga emottagande. Här tyckes nu lifkompaniet befinna sig
på fältvakt, ty kaptenen sjelf är igenkännelig på ryggen,
der han sitter till venster bredvid den tjocka tallen och
blickar ut öfver den vackra trakten och den breda slingrande
vägen, på hvilken den fiendtliga hufvudstyrkan med
skäl kan väntas skola vilja framtränga. Manskapet har
kopplat gevären och slagit sig ner bakom dem i dalsänkningen;
endast gevärsposten står framför och ser med
spänd uppmärksamhet omkring sig, under det löjtnanten
mottager och antecknar en rapport af vicekorporal Frisk,
som varit ute med en patrull, för att hålla säkert samband
med närmaste fältvakt till venster och på samma
gång försöka utforska huruvida något fiendtligt åt detta
håll kunde vara att förmärka. Rapporten skall nemligen
sedan till den bakom stående hufvudposten försändas.
Frisk har utefter landsvägen, så långt han kunnat se, ingenting
förnummit, så att man nästan skulle kunna tro
att fienden helt och hållet hade öfvergifvit denna,
helst man på en skogsväg längre bort åt venster, tydligen
kunde förnimma blänkande bajonettspetsar mellan träden
och tillochmed klart urskilja ropande röster och kommandoord.
Löjtnanten antecknar detta med leende mine och
underrättar kaptenen härom, som blinkar och nickar, hvarefter
rapporten afsändes, sedan deruti blifvit tillagdt, att
fienden sålunda med största sannolikhet vore att förvänta
med någon betydligare styrka på landsvägen, ty finten var
för grof, för att icke genomskådas.
En stund härefter höres eld längst bort på venstra
flygeln der 4:de kompaniet har fältvakt och straxt derpå
kommer Öfverstelöjtnanten med de 2 återstående kompa-
nierna rakt genom skogen, drar in fältvakten, kasta
tiraljörer ut i kedja till höger och venster om väg-
en och marscherar med samlad styrka i rask fart rakt
på fienden, som ganska riktigt påträffas på en liten slätt
bakom de närmaste kullarne, och vid detta oväntade angrepp
icke hinner väl samla och ordna sig förr än 1:sta
bataljonen efter en kort men ytterst liflig eld angriper med
bajonetten. Öfversten som är stridsdomare, gillar manövern,
och 2:dra bataljonen måste gå tillbaka, hvarvid dess mot
1:sta bataljonens venstra flygel framkastade styrka är nära
att blifva afskuren och endast med möda kan hinna undan,
nu äfven jagad af 1:sta bataljonens 4:de kompani.
Angreppet är sålunda för denna gången afslaget, innan
det hann komma riktigt i gång, och Öfverstelöjtnanten
berömmes af regementschefen för sitt motantall i väl afpassadt
ögonblick. Bataljonen får beröm för snabbhet och
sammanhållning och Lifkompaniet särskildt för den raskhet
och precision, hvarmed det såsom reserv ordnade sig
in i bataljonens anmarsch utan att uppehålla densamma.
Striden fortgår sedan med åtskilliga omvexlingar.
Om natten bivuakeras och vakteldar upptändas, sedan
stillestånd för dagen blifvit afslutadt; hela officerskorpsen
samlas nu omkring den proviant, som kunnat medtagas,
spisar med god aptit, dricker ett glas, sjunger en sång,
och lägrar sig i gräset och på den mossiga bergkullen,
och slumrar sedan vakter blifvit utsatta och ordentliga
krigsbruk iakttagne, ganska godt i den ljumma sommar-
natten.
Dagen derpå manövrerar hela regementet tillsammans
mot endast markerad fiende, hvarvid några man kring en
kompanifana få föreställa en bataljon. Regementschefen
kommenderar nu sjelf hela manövern och mot aftonen vid
hemkomsten till lägret defilera bataljonerna dammiga och
svettiga i äkta krigisk prakt efter en dundrande marsch förbi
den kraftfulle högvexte femtioåringen på hans stora gråa häst,
under det att på hans ansigte stå att läsa lugnt mod,
stark tanke och faderlig välvilja för de många, som han
här får kalla sina. Härefter plundras gevären med ett
par ståtliga generalsalvor bataljonsvis, som gifva ett run-
gande eko i bergen, och man rycker in i kompanigatorna
för att ordna sig på vanligt vis för natten