Midsommardagen
Men ännnu hvilar freden sedan mer än ett halft århundrade öfver Sveriges bygder och det stilla dagliga arbetet går oafbrutet sin gång till vexande trefnad och förkofran.

Väl är jordmånen mångenstädes karg och vintern sträng och uthållig, men den svenska stammen, har ännu den kraft som erfordras för upprätthållandet och utvecklandet af mensklig odling i kamp med Nordens köld och urbergets magra hårdhet. Försakelsens dygd är dock vilkoret härför, ty aldrig blifver Sverige i sin helhet ett rikt land, om också stora slättbygder af stark och yppig vextlighet här icke alldeles saknas.

Och när våren kommer och drifvan smälter; när bäckar och floder bryta sönder istaket och störta med ilande fart genom grönskande ängar och susande skogar; när foglarne stämma upp sina lekande melodier i en allt bekymmer gäckande och upplösande samklang; när sippor och gullvivor bland tusenden af blomstersystrar nicka förtroligt åt hvarandra och lilienconvaljen sänder sin rena doft den vandrande flickan till mötes; när solen går högt på himmelen och sedan endast blundar något litet bakom bergen i midnattsstunden, för att åter stiga upp så klar som på sin första dag; då är Sverige skönt, då är det kärlek värdt och då längtar ej Svensken till söderns orangelundar och glödande drufvoberg.

Vid sommarens början gick Svensken i forna dagar ut i ledungafärd. På snäcka- eller drakskepp gungade han lika sorgfritt öfver lekande och rasande böljor och stridde som för ro skull om ära och lif.
Nu bereder han sig vid denna tid på den mycket väldigare och vida större sjelfuppoffring erfordrande strider, som när som helst — och efter lång fred desto snarare — kunna hota hans gamla ärekrönta fädernesland.
Soldaten går främst, beväringsynglingen följer efter och den frivilliga skarpskytten kommer dem broderligen till mötes. I skolorna gå nu äfven vapenöfningarne så länge lärotiden räcker, och man är utan tvifvel här i landet — om man också icke ännu rätt förstår det sjelf — på rätta vägen till lösandet af framtidens stora uppgift: ett fredligt folk, men alltid färdigt,
att med hela sin kraft försvara sig.

Vid midsommarstiden hafva öfningarne så länge fortgått, att den fosterländskt-krigiska andan — ty derom handlar det dock ytterst — för året är på sin höjdpunkt. Då ila jägarekedjorna öfver backar och berg, elden smattrar i skogsbrynet, salvorna braka nere på slätten och bataljonerna bryta fram med dånande hurrarop under jublande fältmusik.
Men när Johannis Döparens dag är inne, då blifver det en fridsam morgon. Då var Balders fest i den gamla Norden och då vaknar ännu i oförderfvade hjertan Balders frid, öfverstrålad från dufvohamnen vid Jordan.
Lägret klädes nu i blommor och blad, allt är stilla, allt är rent, och då solen börjar stiga mot höjden samla sig krigareskarorna i djupa leder kring ordets förkunnare.

Den protestantiska strids- och segersången »Vår Gud är oss en väldig borg», ljuder öfver fältet såsom fordom vid Lützen och Breitenfeld. Pipor och basuner stämma väldeligen in och det är såsom sjönge hela naturen med, under det trummorna mullra doft och mägtigt såsom sig än närmande än fjerrmande åskor.
Rundt kring regementets öppna fyrkant, i hvars rnidt en trumma står framför presten, betecknande en predikstol, har ortens allmoge, uppblandad med något herrefolk, i drägter och helgdagskläder, samlat sig och instämma med rörda sinnen i psalmens herrliga ord och gripande tonfall- Predikan är kort
och kraftig. Fältpresten vet väl huru han bäst skall träffa dessa enkla hjertan. Bönen läses och till sist ljuder svenska psalmbokens enkla slutvers »Herre signe du och råde».
Gudstjensten är slut, men ännu återstår ett ord att säga. Öfversten säger det först och derefter bryter det med kraft fram alla lederna igenom, det heter: Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Nu är allting rätt. Kompanierna rycka in i sina tältgator och bereda sig att med krigisk ståt i känslan af sin hjeltekraft på eftermiddagen visa sig för byggdens
folk, för de qvinnor, barn och gubbar, hvilkas skydd och värn de skola vara. Sedan ståten är förbi, sedan man förnöjt sig åt truppens höga hållning, starka fart och säkra takt, kommer dansen kring majstången, hvilken aftonen förut i all sin prakt med blommor och löf, med fanor och kronor, med gyllene namnchiffer och grannlåt af mångahanda slag blifvit rest framför lägret och kring hvilken en läktare för musiken blifvit uppförd.
Här samlas nu byggdens tärnor att svänga om i glädtig fart med de muntra bussarne under glam om både ett och annat. Polskan går och glädjen lyser ur klara blickar och röda kinder och de gamla skåda med förnöjelse på huru ungdomen fröjdar sig.
Efter ett kort uppehåll kommer nu en vals, och härunder får man äfven se officerarena med de fina damerna här och der blanda sig i dansen. Kaptenen sjelf tar tilloch med en ganska ziratlig sväng på ett och annat hvarf med fru
öfverstelöjtnantskan, och sjelfva öfverstedöttrarne, rara, vackra fröknar, försmå ej att med stöd af regementsadjutantens och andra unga eleganta officerares armar sväfva fram i den brokiga ringen.
Stål dansar med en lång vacker flicka med mörka ögon och ett allvarligt drag kring munden. Det blifver till hösten hans hustru, ett präktigt par, som nog skola veta att med heder kämpa sig fram på sin torftiga bana. Svärd börjar äfven att lifvas af tonernas magt, men dröjer till nästa polska och svänger då
manhaftigt om med sin trogna Karin.

Under tiden går en annan dans efter en simpel fiol och en bondklarinett nere vid andra ändan af lägret. Här är ett vildare tummel; pojkar och drängar fara här djerfvare fram och Glad, som spelar fiolen, har fått jemnt upp så mycket han tål vid af spirituösa. Slutligen sjunger han äfven lustiga visor och kan till sist knappast afstyra ett slagsmål, hvartill den vilda glädjen hotar att urarta. Då blifver han ledsen, och går in i tältet och lägger sig.

Men äfven på denna dagen måste blifva en ända, om också det milda sommarnattskimret länge håller de muntra skarorna vakna. Slutligen skingra de sig dock hvar och en till sitt. I lägret blifver tyst och blott elfvorna dansa kring kullen i dalen och i ungmöns rosiga drömmar.