Svenska Tiraljörer.
Krigets fordringar äro icke så enkla, men en enkel sak
är det, att sträcka den våldsverkare till marken, som
sätter sin fot på Sveriges fria jord. Dertill behöfves icke
mer än en god yxa, eller, om du ej vill söla din hand i
fremlingens blod, ett godt gevär och en kula som når sitt
mål. Vapen är det derföre hvad vi i första rummet be-
höfva till vårt försvar, vapen så goda som möjligt
och i så stort antal, att de kunna finnas i alla strid-
bare mäns händer. Detta behof erkännes nu af alla
och man gör hvad man kan till dess fyllande. Icke
får man dock påräkna, att någonsin hela den stridbara
befolkningen, d. ä. Landstormen, skall kunna blifva be-
väpnad med gevär af allra bästa slag. Det anspråket
är orimligt, helst den ena förbättringen följer tätt på den
andra, så att innan ett större antal gevär af nyaste och
bästa slag hinner tillverkas, finnes det redan en bättre
sort, hvilken då icke bör förbises och försummas. Är
det sålunda på vapnets förträfflighet och öfverlägsna be-
skaffenhet, man egentligen sätter sin förtröstan, då blifver
saken lätt förtviflad, men har man lugnt mod, stadig
hand och säkert öga, så träffar kulan lika bra ur det
ena geväret som ur det andra, och der kulan felat —
ty hon är flygtig — der kan spetsen eller eggen ännu
hjelpa.
Kommer sålunda en fiende för att plundra en enslig
gård på sida om vägen, så möter honom mannen i huset
med sitt gevär och förjagar, fångar eller nedgör honom;
komma der två eller tre, så afgör han, om han är tapper
och skicklig, saken med en i sender, men komma der
många på en gång, så blifva de väl honom öfvermägtige.
Han behöfver då hjelp af grannarne. Men nu vet ingen
så säkert till hvilken af grannarne fienden först kommer,
och är han någorlunda manstark, så kan han sålunda gå
för hvarf från den ena till den andra. Det är derföre bäst
att gemensamt möta honom, innan han kommer till byn
med sin skara och man bör således samla sig och gå
honom till mötes på den väg han är att vänta. Har man
då en styrka, som är tillräcklig att möta honom med, så
tager man den till befälhafvare, som bäst kan föra an,
lägger sig på sidan om vägen och faller öfver honom der
han minst väntar det; här kan då en gammal soldat vara
god att hafva med. Är fienden för stark, så sprider man
sig bakom buskar och stenar m. m. och plockar af honom
med säkra skott en man i sender, till dess man tror
sig till att med gemensamt anfall öfverväldiga honom och
blifver han så plockad, hvarhelst han går fram, så lärer
han förnimma, att han redan råkat ut för Svenska Tiraljörer.
Men för att detta skall gå väl, behöfver man öfning och
sammanhållning, ty den enskilde är snart förlorad,
då han ej vet hvar han skall finna understöd, och
redan på denna grad af striden framträda både samling
och spridning såsom omvexlande grundformer för densamma.
Detta upprepar sig sedan på alla grader, med
beständigt vexande massor. Ju större dessa blifva, desto
svårare blifva enhet och sammanhållning — de äro redan
svåra nog med en ringa skara — och desto större öfning
i fastare former erfordras, för att ledningen af det hela
skall blifva möjlig.
Skall derföre arméen vara en helhet, i hvilken hvar
och en väl skall känna sin plats och på riktigt sätt
kunna göra sin kraft gällande, så måste den, näst goda
vapen, erhålla tillräcklig öfning. Detta förutan är det
icke någon armé, utan endast en massa af mer eller
mindre oordentligt arbetande krafter, hvilkas riktning till
gemensamt ändamål blifver en omöjlighet. En armé utan
öfning är såsom en otämd häst, man vet egentligen ej
hvart han kan skena i väg, när man skall försöka begagna
honom, och såsom hästen, skyggar den också lätt,
äfven för temmeligen oskadliga föremål; detta är den så
kallade paniska förskräckelsen, hvilken stundom på ett
nästan oförklarligt sätt öfverfaller oöfvade och oerfarne
trupper, ja för hvilken någon gång i ett svagt ögonblick
verkligt tappre och bepröfvade krigare dukat under.
Huru vigtiga äro icke derföre manstukt, krigslydnad och
en stark korpsanda inom den minsta såsom den största
afdelningen af krigshären och huru skall man vinna allt
detta, utan att hvarje trupp länge varit en enhet och
känner sig såsom sådan, helst om man i farans dagar
ändock dermed måste införlifva mycket nytt och oerfaret
folk ?
Den indelta arméen har gamla anor. Den gamla
andan meddelar sig mer än man kan tro, då man ej erfarit
det, från slägte till slägte; sönerna brås på fädren,
och lycklig eller olycklig, har den svenska soldaten, då
man närmare betraktar förhållandet, alltid kämpat på ett
hedrande, oftast på ett ärofullt sätt. Undantag finnas
visserligen, men de äro ganska få och ingenting menskligt
är fullkomligt. Gifver man honom derföre den undervisning
han behöfver och leder man honom med insigt,
mod och beslutsamhet, så kan man räkna på, att han går
fram och segern följer då af gammalt ej ogerna den
svenska fanan.
Äfven landstormen, den egentliga folkbeväpningen,
hvars styrka måste ligga i dess naturliga stridbarhet och
i dess krigiska uppfostran, — hvarföre denna ej i folkskolan
och under ynglingaåldern får försummas — kan,
om den får dugliga ledare, uppträda i något större massor,
och detta har för landets försvar i sin helhet en oberäknelig
vigt, ty derigenom nödgas fienden, att, så framt
han vill något kunna uträtta, på många håll uppträda
med betydligare härstyrka. Detta splittrar hans kraft,
och om också i en eller annan landsort folkbeväpningen sålunda
måste vika undan för öfvermagten, så bidrager den
dock ännu då till den slutliga segrens vinnande på det
håll, der den svenska hufvudhären går fram. För att
den skall kunna göra detta, måste den dock alltid bibehålla
samband sig emellan och, om möjligt, med sjelfva
hären. Den måste taga skogarne och ödemarkerna till
sitt skydd och dit föra undan hvad den kan berga ur fi-
endens rofgiriga händer; den måste vara tålig och hålla
ut i betryckets dagar, så följa väl derpå i sinom tid segren
och en bättre fred. Intränger fienden med någon
betydande magt i någon annan del af landet än den mot
hvilken han riktar sitt hufvudangrepp, så kan det vis-
serligen hända, att denna landsort tills vidare får lemnas
åt sina egna krafter, men säkert är det dock, att den, så
fort omsorgen för det helas bevarande det kan medgifva,
har att vänta undsättning från hufvudstyrkan. Tänka vi
oss nu, såsom det möjligen kan hända, fälten nedtram-
pade, gårdarne brände och folket döljande sig i skogar-
nes djup, men understundom drifne af kärlek till hem-
byggd och fosterland frambrytande derutur i tappra ska-
ror under kloke ledare och öfverfallande fienden der han
tror sig som säkrast; och se vi nu striden i gång, se
huru döden blickar fram ur hundrade och åter hundrade
gevärsmynningar, huru männen störta tigande eller kla-
gande till jorden och vattna den med sitt eget blod, huru
qvinnorna skynda fram och räcka den sårade en läske-
dryck ur klara källan och binda ett linnekläde om hans
sår, se vi huru fiendernas mörka gestalter tränga på i
vexande mängd, huru skogen sjelf börjar brinna och de
tjocka rökmolnen genombryta krutrökens tunnare slöjor,
genom hvilka solen med blodröd blick ser ned på förödelsen,
och höra vi härunder huru de kämpande skria,
huru kulorna hvissla och hvina mellan brakande grenar,
huru kommandoorden med korta pauser beherskande genomtränga
detta bistra samljud, så hänföras vi af ett bäfvande
mod och höja måhända ofrivilligt våra händer upp
mot himmelen med en bön till härarnes, till våra fäders
Gud. Då kan det ske, att vi tycka oss förnimma långt
bakom skogen der till höger ett dånande ljud, som något
liknar sjelfva himmelens åska, och att vi i detsamma
kunna märka huru det rör sig i skogsbrynet och huru
blåa rockar börja skymta mellan träden tilldess vi tydligen
se, att det är soldater som nalkas i täta kedjor mot
fiendens sida och rygg. Nu öppna de sin eld, det är
Svenska tiraljörer. Snart sopa de fältet rent och efter
dem följer den Svenska hären, som nu i segrande frammarsch
drifver fiendernas flyende massor framför sig och
jagar dem till sist ned i Östersjöns djupa böljor. Då är
landet fritt, då är segern vår och fädernas vålnader blicka
ned på oss ur de ljusa moln, som i rika former sakta
sväfva fram på den klarnade middagshimmelen.