I kokgropen.
Men likasom menniskan icke lefver allenast af bröd, så lefver hon ej heller af prat. Särdeles måste sådana starka förstörelsemaskiner, som soldater äro, matas med tillräcklig förbrukningsmaterial, annars blifva de snart svaga, bräckliga och odugliga.
Ingen betviflar att en ångmaskin, för sin verksamhet, skall hafva tillräckligt med bränsle, ty det veta och förstå nu alla i detta maskinernes tidehvarf.
Men huruvida icke soldater böra kunna svälta och ändå fullgöra all den ansträngning man af dem måste fordra, detta är icke alldeles så klart, hvilket tydligt kan skönjas af de knappa portioner, man länge varit van att tilldela
dem. Det ser nästan ut såsom hade man i de stora militärländerna tänkt, att det gagn de under ständigt garnisonerande uträtta, icke vore mera värdt, och deri har man troligen haft rätt, samt att om de komme i krig, så finge de väl utöfver hvad kronan består, taga för sig hvad de kunna komma öfver. Men detta sätt att betrakta saken går icke i längden; soldater kunna nu ingenstädes, om icke möjligen i Ryssland, födas såsom utmagrade
jagthundar.
Ju mera arméerna från att såsom i förra århundradet hufvudsakligen utgöras af dem som intet fredligt gagn kunde eller ville uträtta, antagit sannt nationel
karakter och mot utlandet blifvit folkets militära representant-församling, desto mera har man måst visa dem äfven den aktningen, att gifva dem ett någorlunda tillräckligt underhåll. Hos oss här i Sverige är soldatportionen
nu ganska försvarlig, ehuru den för olika provinsers befolkning förslår helt olika. Sålunda finner sig sydskåningen, som är van att äta väl, d. v. s. »god mat, mycken mat och mat i rättan tid», — han eger också en ansenlig muskelmassa — dermed till att börja med alldeles icke belåten, under det att Wermlänningen och Smålänningen m. fl., som äro vane att lefva af litet, deraf
har mer än tillräckligt; det händer till och med någon gång att de som bo uppe emot fjellen och äro vane vid mycket tarflig, stundom litet barkblandad, föda, första dagarne ej befinna sig rätt väl af kronans kost, emedan den består af för deras matsmältningsorganer alltför starka och rikhaltiga födoämnen, och ehuru detta naturligtvis snart hjelper sig, visa dock dessa förhållanden huru svårt det är, att för svenska arméen, med dess under så olika lefnadsvilkor uppfostrade manskap, uppgöra en för alla väl passande fältstat. Denna består för närvarande af:

Första dagen: 2 skålp. mjukt eller 1½ skålp. torrt bröd.
16 kub. tum korngryn. 75 ort färskt kött.
13 ort sill. 3 ort koksalt.
2 kub. tum bränvin.

2:dra dagen: Bröd lika mycket. 16 kub. tum ärter,
63 ort salt kött. 3 ort koksalt.
2 kub. tum bränvin.

(1 ort = 4,25 gram)

Sålunda omvexlas med den skilnad att hvar fjerde dag bekommes 33 ort salt fläsk i stället för 63 ort salt kött. Brödet skall vara bakadt af fullgodt rågmjöl; ärterna skola vara gula, rena, ytterst litet maskstungna, maskfria och väl mogna; grynen skola vara torra, rena och sådfria; köttet skall vara fett, af fullvuxna kreatur, fritt från halsar, läggar och skankar; fläsket likaledes; sillen stor s. k. Bergens, men kan äfven utbytas mot strömming; saltet hvitt S:t Ybes. Kaffe har på sednaste tiden äfven i soldatportionen med fördel varit användt.
Det synes tydligen att denna proviantstat är uppgjord med omtanke och välmening, och den betydliga brödqvantiteten gör den ganska tillräcklig.
Härtill kommer den såkallade tobaksskillingen — några öre per man efter olika grader och förhållanden, så att t. ex. sjukvårdssoldaten har mer än de öfriga — och denna besparas, eller, hvilket naturligtvis är det vanligaste, användes hos marketentaren, mest på svagdricka, men äfven på bränvin, tobak och snus.
Men på tillredningen beror ju hufvudsakligen den nytta man kan draga af födoämnet, och huru skall nu denna gå till under sådana omständigheter, som dessa. Jo, den svenska soldaten är genom det årligen återkommande lägerlifvet icke härvid ovan, och mången förstår sig på att anrätta dessa enkla födoämnen så väl man gerna kan önska. Detta är i synnerhet händelsen med
sådane, som af en eller annan anledning — vanligen något litet skavank som gör dem mindre lämpliga för exercisen — flere år efter hvarandra varit använde såsom kockar. Sådane äro ofta äfven något till åren komne och
man kan i kokgroparne, der dessa hafva sitt tillhåll, ofta nog få se ganska kostliga figurer, stundom af en mycket fredlig hållning. Ofta trifvas kockarne ganska väl, om också en och annan harmas öfver att icke kunna vara med i ledet. Man skulle se med hvilket nit och ifver de rusta till de enkla kokstäderna i någon tallbacke der man har skydd för vinden, ty sand, så mycket, att det renar tänderna, kommer det i alla fall lätt nog både i ärterna och gröten. Man gräfver och man murar med lösa stenar och lägger en lång stång längsefter den improviserade spiseln och på denna hänger man kittlarne.
Befälet, som i allmänhet äro mycket måna om soldatens bästa så långt tillgångar och insigt räcka till, ser vanligen noga till att vid matlagningen på bästa möjliga sätt förfares och äro så stränga härvid, som vid exercisen.
Maten delas korporalskapsvis och hvar och en bevakar sin rätt.
Har man tillgångar, så förbättrar man sin kost i marketentare-tälten, och något kan man väl äfven få hemifrån, fastän matsäckar icke höra till saken nu, såsom i fordna dagar, då rotebonden skulle underhålla soldaten äfven på mötet och då följaktligen hvar och en hade sitt matskrin \ på kompanitrossen, hvilken derigenom blef ganska ansenlig.
Gamla officerare kunna berätta huru der då ibland | kunde vara så godt om mask i den länge gömda maten, att dessa förekommo i mängd äfven utanför matskrinen.
Så kan det alltför lätt gå med den slags provianteringen; detta bör bland annat besinnas af dem, som tro att arméen skulle kunna ersättas af den sig sjelf provianterande landstormen.
Krigets fordringar äro icke så enkla och lätt uppfyllda, som det vid första påseende stundom kan tyckas.