Det inre af ett Soldattält.

Kompaniet är samladt. Alla äro tillstädes utom 2, af hvilka den ena har huggit sig i foten under skogshygge, men ej farligare än att han åter blifver tjenstbar, och den andre har fått permission för att begrafva sin gamle fader, som nyss aflidit; dock skall han i morgon, inryckningsdagen till regementsmötet, vara komopaniet till mötes, han får gå genvägar och sätta natten till.

Underlöjtnanten — ty löjtnanten är kommenderad på rekrytkompaniet och derföre redan på mötesplatsen — har redan tagit emot kompaniet af fahnjunkaren, visitation är gjord och allt befunnet i ordentligt skick. Byns innevånare, stora och små, gamla och unga, hafva församlat sig för att åskåda afmarschen, och nu framträder kompanichefen i lugn värdighet, tager emot kompaniet af underlöjtnanten, öfverser det hela och helsar sina välbekanta bussar med ett god morgon kamrater! och får ett dånande Gud bevare kapten! till svar.

Härefter hålles chorum, hvarpå kaptenen yttrar några för tillfället lämpliga ord. Han påminner dem om hvad man af Lif-kompaniet har rätt att vänta och uppmanar till ordentlighet, nykterhet, uppmärksamhet, kraft och uthållighet, så att kompaniet i år, såsom de föregående åren, kan stå såsom ett mönster för hela regementet. Soldaternas hållning är härunder orörlig, men ögonen tala och gifva bättre svar än tungorna kunde göra, och när nu kommandoordet flankmarsch, höger om! med kraftig och klangfull stämma ljuder, så göres vändningen med ett ställningssteg så marken nästan gungar dervid och marschen anträdes med den jemnhet och kraft, som endast tillhör gamla soldater.

Kaptenen, en af dessa sangviniskt-choleriska och, oaktadt den svaga lönen, något välfödda figurer, som vid denna ålder icke så sällan i indelta arméen förekomma, rör sig icke dess mindre med liflighet och kraft, och både munterhet och allvar tala ur de ridderliga anletsdragen i full harmoni med svärdsordensbandet på bröstet. Underlöjtnanten är en smärt symmetrisk figur med tunna men väl spetsade mustascher och ungdomens rosor på kinderna. Fahnjunkaren är en medelålders man med lugna, redbara ansigtsdrag; sergeanter och furirer se städade och uppmärksamma ut i sina tarfliga men väl borstade uniformer. Korporalerna äro ståtliga män och manskapet, jemnt och högrest, med en medellängd af 1 tum under 3 alnar, se lika stridbara som arbetsföra ut, med kraftiga nordiska anletsdrag, mera ljust än mörkt hår, flere blå än bruna ögon.

Marschen går, sedan man hunnit ett stycke från byn och lediga! blifvit kommenderadt, under muntra och krigiska sånger, hvilka visserligen icke alla skulle låta sjunga sig inför en städad, än mindre för en nogräknad publik, men det är ej illa menadt, och soldaten är ett naturbarn, som man i sådana stycken får hafva öfverseende med, blott man kan hålla honom vid godt lynne, ty detta gör gången liflig och bördan lätt. Mellan ängar och åkrar, der årets förhoppningar blomstra, genom byar och förbi enstaka gårdar och torp, der både nyfikna och vänliga ansigten titta fram på många håll, går tåget, med korta raster — helst på någon skuggig plats och ej långt från vatten — fram till den by, der nattqvarter skall tagas, och hvarifrån man dagen derpå i god tid skall rycka in i lägret.

Under marschen har _ man kontant aflöning, men lefver för det mesta på livad man har med sig hemifrån. Man rycker nu in i qvarteren, der man, i all god sämja med värdfolket, sköter sig så godt man kan, glammar och skämtar och tager sig måhända om aftonen — sedan chorum blifvit hållet utanför kaptens qvarter — en sväng i gröngräset med bygdens döttrar efter fiolens och klarinettens harmoniska läten; ty alltid finnes någon, som kan spela, och spelar någon, nog finnas de som dansa. Tidigt är dock allt detta slut, ty befälet går omkring och ser till att allt blir tyst i rättan tid.
Bittida följande morgon är allt i rörelse. Kompaniet samlas och afmarscherar i så god tid, att det på bestämdt klockslag kan på samma gång med alla de andra, från skilda håll ankommande, kompanierne, uppmarschera på linien utanför lägret, der först bataljonscheferna taga emot sina bataljoner och derefter regementschefen helsar hela regementet.

På gifven signal resa sig på en gång, såsom stego de upp ur jorden, alla de hvita tälten, som utgöra den lätta och bekymmerslösa stad, hvari man nu i manlig vänskap under krigiska öfningar skall tillbringa några snart flyende dagar.
Den som ej varit i krig, kan väl ej gissa sig till innerligheten af det kamratskap, som under blodiga strider och till det yttersta drifna mödor och försakelser kan uppkomma, men redan i lägret försvinner i hög grad småsinnets och egennyttans ingifvelser; man tänker endast på vapnen och hvad dertill hörer och man känner sig stolt och glad öfver att vara svensk soldat, öfver att tillhöra ett broderskap, hvars kallelse det är att främst möta fienden och offra sig för sina vänner.

Men nu skall lägret närmare ordnas; hvarje kompani rycker in i sin tältgata, kopplar gevären, ordnar gevärsbarackerna med sina kompanifanor och fördelar sig till olika göromål. Tälten skola kringgräfvas för regnvattnets affall, granris skall anskaffas och tälten dermed nedantill beklädas, halmmattor skola flätas till golf i tälten, tältpinnar och streck noga passas och framför allt skola officerarnes tält ställas väl i ordning.
Under dagens lopp skola kompanierna hvar i sin tur provianteras, kokstäder m. m. skall anordnas, med ett ord, ett så stort hushåll är ej så snart i ordning. Så förgår den första dagen och sedan regementsmusiken kl. 9 blåst sitt tapto och dertill ett och annat stycke, hvilket allt i aftonsvalkan klingar härligt utöfver land och sjö och finner återljud i djupa skogar och starka menniskohjertan, så går man trygg till hvila och sofver den rättfärdiges sömn.

Nästa morgon kl. 5 — förr var det kl. 4 — går reveljen och kl. 6 rycka kompanierna ut till exercis. Det börjas då med den klassiska exercisen eller exercisen på klasser, d. v. s. på så små afdelningar, som samtliga instruktörernas antal medgifver. Nu börjar man om igen från början och föraktar icke det enklaste, ty man vet : att allt stort består af små delar och att det helas fasthet och styrka beror på delarnes. Visserligen kan man äfven drifva detta för långt, och då uppstår det militära pe danteriet med sina tidsödande och från sann krigisk utveckling afledande petitesser. Detta har dock nu i det närmaste florerat ut; det är nu endast de, hvilkas hela förmåga låg just uti detta, som med saknad se den gamla goda tiden försvinna.
Snarare är den motsatta ytterlig heten nu att befara, nemligen att man förblandar slarf med ledighet i rörelse, helst man på detta sätt kan hinna ofantligt mycket mera än om man arbetar med någon soliditet. Men slarfvet strider alldeles mot den indelta soldatens militära lynne, i hvilket fasthet och sammanhållning — ett godt infanteris första egenskaper — på ett utmärkande sätt ingå, utan att derföre rörligheten och denna till och med förenad med stor uthållighet, för detta lynne är främmande.

Ser man utåt öfningsfältet så finner man det nu nästan öfverbefolkadt med små afdelningar på ett led, som öfva handgrepp och marsch i dess enklaste former. Det sorglustigt ljudande ropet i — ett! som under den militära formalismens blomstringstid skreks i chorus af den ena afdelningen öfver den andra vid verkställandet af hvarje handgreppstempo, hör man nu icke mera, men man ser raska och bestämda fattningar i det något tunga vapnets
handterande och den jemnhet, som härigenom naturligen uppkommer i hela truppens rörelse, blifver på detta sätt icke ett ändamål utan ett märke på säkerhet och upp märksamhet, och innebär sålunda ett disciplinariskt moment, som ingalunda bör föraktas, ty förmågan att verka samtidigt, d. ä. med samlad kraft, är rätta kännetecknet på en god trupp och i striden verkar allt just till upphäfvande af denna sammanhållning, hvarföre truppens ursprungliga fasthet icke för högt kan värderas.

Längre fram på morgonen får man se gymnastiköfningar. Då blifver ingen brist på underliga figurer, ty instruktörerna hafva i allmänhet ännu föi liten insigt i detta grundämne för all praktisk militärisk bildning, och ju mindre de förstå, desto konstigare saker företaga de sig vanligen. I stället för det lif och välbehag, som tillhöra rätt ledda gymnastiköfningar, ser man icke sällan uttryck af den största besvärlighet. Kunde man förmå sig att taga saken enkelt men rätt och med den jemna och lätta fart, att öfningen icke stannar eller blifver för tung, så kunde man häraf få se något annat. Men detta är lättare sagdt än gjordt. Bajonettfäktningen bedrifves äfvenledes ännu alltför mycket på detta tunga, machinmessiga, rent mekaniska sätt, och dock finnes ingenting, som så lifvar det krigiska lynnet, som rätt ledda fäktöfningar, ty häri ligger ju striden sjelf i sin enklaste och tydligaste form. Stel mekanism, som slår öfver till obunden våldsamhet, vittnar mer om krigiska anlag än om krigisk bildning. Också äro sådana öfningar ledda af olika undervisare, så olika till sin inverkan på soldatens båfle kropp och själ, att man, då man ser det, knappast kan undgå att deröfver förvåna sig. Tyvärr utgöra de skickligare undervisarne ännu fåtalet, och detta kan i ingen riktning af den militära bildningen hjelpas utan att krigsskolan skickar ut praktiskt skickliga officerare och att underbefälet får nödig undervisning och utbildning, hvilket sednare ännu i alltför hög grad saknas.

(Webmasters anm.: Läs gärna personartikeln om Nyblaeus. Han bedrev omfattande studier på det gymnastiska, pedagogiska och militärpolitiska området och var en flitig skribent)

Efter förmiddagsexercisen kommer vaktparaden med hela sin militäriska ståt. Hvar och en gör sitt bästa och den säkra marschen i den krigiska rythmen under de lifvande tongångarne tager sig i sanning rätt präktigt ut.
Bland soldatens öfningar intaga nu mera skjutöfningarne ett ganska betydande rum, men deraf kan dock ej blifva rätt mycket förr än dessa öfningar allmänt blifva folknöjen, till hvilka andra krigiska öfningar då äfven
kunna sluta sig. Häri böra då soldaterna, underbefälet och sjelfva det högre befälet ledande och lifvande deltaga.

Tiden mellan exercistimmarne använder soldaten till måltid, till hvila, till instruktionsläsning samt till putsning och rengöring. Framför allt måste geväret hållas väl i ordning.
Finnes rinnande vatten, en å, en flod, en sjö i grannskapet - och detta förutan är lägerplatsen ej rätt vald — så begagnas äfven tillfället till badning och simning, oberäknadt tvätten.
Tittar man under en sådan mellantid in i ett soldattält, så får man, om man icke sett det förr, skåda en ovanlig bild. På den blåmålade ganska bastanta tältstången hänga bandtleren på inslagna spikar; golfvet utgöres af mer eller mindre söndertrasade, men temmeligen tjocka halmmattor; omkring tältets hela omkrets ligga ränslar, tornistrar och kopparflaskor temmeligen ordentligt. Nattetid hvila här i form af en sol, med fötterna mot tältstången, ränslarne
till hufvudkuddar och kapporterna till täcken, omkring 20 man, och när sålunda hela lägret, utom de sakta fram och åter vandrande lägerposterna, snarkar i djup sömn, så låter det, som om allas vår moder jorden droge några djupa suckar i alla stjernors åsyn.

Om dagen kan det stundom i ett sådant tält vara ganska muntert. Man glammar, under det man putsar vapnen och andra persedlar, om både ett och annat, och finnes der en eller annan, som har lätt för att språka, så skallar den ena skrattsalfvan efter den andra.
I samma tält som Svärd är en gammal soldat med namnet Glad, och han gör oftast skäl för namnet, om man också stundom, kan få se honom något allvarsammare än någon af de andra. Det är så vanligen. Det kostar något att kunna vara lustig. Emellertid är karlen ordentlig nog och i straffjournalen finnes ej mycket om honom antecknadt. En af rekryterna har under exercisen
i hastigheten fått en örfil af löjtnanten, för att han aldrig hörde opp, utan ständigt var drumlig och kom efter. Detta utgör nu samtalsämnet för tillfället. Meningarne äro delade, såsom vanligt i detta ämne, i det några, synnerligen bland de äldre, tycka, att det var ingenting att tala om, för han skulle väl på något sätt väckas, då deremot bland de yngre åtskilliga påstå, att löjtnanten alldeles icke hade någon rättighet till sådant. Svärd var af den mening, att det väl kunde vara olagligt, men i alla fall väl förtjent, helst den der kamraten äfven var något hvad man kallar trilsk, och sådant måste tagas bort i tid; han var för öfrigt icke af glas, så han tålte nog vid hvad han hade fått. Det kan väl vara, anmärkte Stål, en i allo berömlig, men också något nogräknad kamrat af omkring 30 års ålder, men befälet skall hålla sig inom lagen så väl som vi, och härmed är det nogare nu för tiden än det har varit förr. Storm, en af gamla tidens män, påstod att med allt detta kinket för ett hårdt ord och en lätt örfil, blefve man allt sämre soldat, ty en soldat skulle kunna tåla något af en dugtig officer, då han visste att det var ärligt och väl menadt, de voro väl inga fröknar och mamseller heller.
Stål: Jag kan låta dig känna, gubbe, att jag icke är någon mamsell, och jag råder ingen, vare sig hög eller låg, att olagligen lägga hand på mig.
Storm: Ja, men lagligen kan du få utaf hasselkäppen, om du är alltför stursk.
(Spöstraff förekom i Sverige vid tiden för utgivning av denna bok)
Stål: Jag vet det. Men det skall väl på Guds magt icke komma derhän. Den dagen jag sådant skulle lida, öfverlefde jag nog icke länge, och hade jag ej varit så ung och obetänksam, som jag var, då jag gaf mig till soldat, så hade jag för hasselkäppens skull låtit den saken vara. Det går en ängslan genom hela hjertat på mig hvar gång jag tänker att detta är möjligt.
Svärd: Du kan vara lugn. Befälet känner dig och vet både hvad du tål och hvad du duger till, eller hur, korpral Spansk, hvad säger I om saken?
Spansk: Jag säger att de finnas, som pryglet passar bra åt, men kanske vore det bättre att rent af kassera dem än att slå dem, ty huru det än är, stryk skämmer ändå alltid den karl, som får lof att taga emot det, och icke blifver han bättre efteråt än han var förut.
Korpralen har rätt, ropades från flera håll.
Ja, sade Spansken, men skulle kaptenen sjelf, hellre än att arrestera och rapportera saken, någon gång faderligen klappa om en rekrytpojke, så gör han ju en god gerning, och det kan ju då blifva dem emellan, han är gammal och lär nog se sig före, så att han icke är så god emot den, som ej vet att värdera hans godhet.
Glad: Då få de båda rena papper. Men jag vet inte hvarföre ni pratar så mycket om att slåss. Har ni inte hört hvad dragonen sade, när han kom hem från kriget i Tyskland?
Nej! nej! hvad sade han?
Glad: Jo, si det var på det viset, att konung Carl Johan, som då var kronprins, han kunde föra kriget så bra, att han vann på Napoleon sjelf, utan att han förlorade så mycket som en trumslagare på hvart regemente; för si han lät ryssar och tyskar, som han också hade under sitt befäl, gå förut i striden — och det hade de också tid till, ty det var egentligen dem det gällde — och så förde han dem så innerligen väl, så innan svenskarne hann fram, så var alltsammans redan gjordt. Dragonerna, di hade då alltid goda qvarter, de hörde jag af min far, som också var med, och han kände en dragon, som hette Grön, som sade medsamma som han kom tillbaka ridandes in på rusthållarns gård och barn och kärngar och hela svärmen kom ut och skulle se hurudan karl han nu var blefven, ja, sa’ han, så mycket har jag lärt i krig, att den som vill vara med fred, så får han.
Ha, ha, ha! ljöd det på alla håll, så att tältet höll på att spricka, och Svärd sade: nu talte du bra, Glad, men har du hört hvad korpral Flink sade åt den förlästa studenten, som inte kunde lära sig skyldra gevär, utan alltid kom med pipan fram? Han sade: det ska herrn tro, här är det inte som te sitta vid boken, utan här ska herrn ha tankarna med sig.
Så dumma kunna de lärda vara, fast de nästan äro bara barnen ännu, sade Glad, men nu skall ni få höra om gubben Al och ryska dragonerna, det må ni tro ä’ inte dumt. Al var bara landtvärnsman, men han var af soldatslägt och både far och farfar hade varit med mot ryssen i gamla dagar och så var han Smålänning, och si di ä’ för det mesta som det står i skriften, att di ä’ fromma som dufvor, men listiga' som ormar. En dag var han utställd i en skog för att se om ryssen skulle komma från det hållet, och de andra låg på vakt längre tillbaka. Rätt som det var, så kom Alen springandes och bad att han skulle få några till hjelp, så skulle han ta tie eller tolf ryssar. En sjutton, aderton stycken fick han med sig, och kapten sjelf gick med, för att se huru han tänkte ställa till. Snart fingo di se huru ryssarne gingo och spekulerade i skogen; men då di fick se Smålänningarne, så blef di rädda och sprang det värsta di orkade till sina hästar, som di hade bundit i skogskanten. Smålänningarne efter, och när ryssarne kommo till hästarne stannade de och räckte lång näsa.
Di lita på hästarne, sa’ Alen, men si dem har jag talt med att di ska hålla med oss. Då Smålänningarne kommo närmare, sprungo ryssarne opp på hästarne, och skulle sätta åstad. Men si då blef det ett lustigt lefverne. Somliga hästar rände rätt upp i vädret och somliga slogo och snodde rundt ikring. Ryssarne slogo och bankade, men det var lögn att de kunde få hästarne ur fläcken.
Sa’jag inte det, sa’ Alen, att hästarne skulle hålla med oss, och så kommo di fram och togo både hästar och karlar.
De andra undrade på huru Alen kunde veta att hästarne skulle bli istadiga, och då di frågade honom, sa’ han bara: vet I inte att jag kan hästmålet. Bara jag hviskar en häst i örat hvad jag vill han ska’ göra, så gör han det på fläcken.
Men då Udd, Alens närmsta vän och kamrat, tog af sadeln på en af hästarne. så fick han si knepet, och så talte Alen om hur det hade gått till. Då han stod och vaktade, likasom på vedett förstås, kom ryssarne ridandes och var ända invid honom då han fick se dem. Då han såg att det var omöjligt att komma från stället utan att ryssarne skulle varsna honom, klef han upp i en hög tät gran och gömde sig. Då di nu kom fram till skogen stego de af hästarne och band dem vid träna, för skogen var för tät att rida igenom, och sedan gingo de inåt skogen för att se hvar Smålänningarne lågo.
Alen väntade till dess de kommit en bit in i skogen, och så steg han ner och skulle laga sig af till de andra. Då funderade han om han skulle Ödelägga kreaturen innan han gick, men det tyckte han var synd. I stället gjorde han ett redigt spratt. Han letade ihop tallkottar och smusslade dem under sadlarne. Se’n han gjort det sprang han till de andra på fältvakten. Då nu ryssarne stego i sadeln, tryckte kottarne, så hästarne blefvo rent kasperata*).
Så går soldatsnacket i tältet, men nu ropas uppställning i kompanigatan.
Exercistimman är snart inne och allt skall innan dess af befälet visiteras. Nu är det slut med språkandet för den gången.
*) Se “Gubben Udds Krigsbedrifter under den stora ofreden 1808—9.“
Utgifven i Lund af Föreningen för Smålands minnen.