Soldatens aftåg till Regementsmötet.

Den soldathustru vi här hafva för oss är icke af detta manhaftiga slag, hon är dessutom ännu i sina unga år och mannen och hon komma väl öfverens, ty båda äro ordentlige och sträfva med framgång för sig och sina barn.
Att hon dock ej är för vek att vara soldathustru, det visar hon dermed, att när det nu lider till sommaren och mannen skall ut på mötet, följer hon honom långt på vägen och bär derunder hans gevär, ett skilsmessans och åter-seendets starka tillgifvenhetsbevis, som förekommer ganska ofta i många delar af landet.

Vägen går öfver backar och dälder, genom hvilka vårbäckarne ännu dansa med full fart ned i en af de tusen klara sjöar, i hvilka Sverige hvarje dag upptager solens bild. Holmar och uddar utgöra den spegelns rikt ornerade ram och bland de ljusgröna björkdungarne fram skymta, jemte tarfliga hyddor, präktiga herregårdar, och bakom parkerna och löfskogen reser sig på afstånd mot den mörka furuskogens bakgrund den enkla sockenkyrkan likasom en moder, som står och ser långt efter sitt barn, då det lemnar hemmet.

Svärd och hans Karin tala nu under vägen just om barnen. Äldsta gossen har, säger hon, nog lätt för att läsa, och om det funnes någon möjlighet att få honom in i latinskolan i stiftsstaden, som dock ligger bara 2 mil från hemmet, så kunde han nog blifva både prest och magister. Svärd tycker visserligen så med, men har för lärdomen icke alldeles samma aktning som mor, ty han har
sett lärda män, som voro sämre än de olärde, dock medger han att både prosten och regementspastorn äro ogement skickelige och redbare män, och kunde Pehr blifva regementspastor, då kunde det nog så vara.
Saken måste dock uppskjutas tills mötet är förbi och man närmare får tänka på utväg. Emellertid kan mor, så menar Svärd, gerna hålla efter honom, så att han ordentligt går i skolan, så länge den räcker in på sommaren, och att han också hjelper de små barnen med att lära bokstäfverna. Han skall för dem vara likasom en korporal.

Men nu nalkas de kompaniets samlingsplats. Fahnjunkaren synes der redan komma från andra sidan i sin gamla schäs och gevärspiporna blänka till här och der bland husen i byn. Med ett godt famntag och en ärlig kyss skiljas de åt. Svärd tager nu sjelf sitt gevär, marschtakten ökas och hållningen blifver rakare. Karin kastar en blick tillbaka innan hon försvinner i skogen.