Ur Sven Lennblads anteckningar
från Finlands fortsättningskrig mot Ryssland 1941-1944.
Läs lämpligen Lennblads personartikel innan du läser det nedanstående.
Stora anfallet mot II.bat
Kvällen förut hade jag anlänt till fronten och hälsats välkommen av mina kommendörer och givetvis av min kompch, i vars korsu jag stannade över natten.
Det var ruggigt höstväder med snöblandat regn, som vräkte ner, när jag gjorde min första promenad ut till min stödjepunkt vars namn var ”Bocken”. Denna stödjepunkt bestod av 2 st kullar, den östra benämnd ”Bockhuvudet” och den västra ”Bockfoten”. Här visades jag omkring av kompch, som pekade ut minfält, hinder, flankeringsvapen och alla möjliga detaljer i ställningen. Under allt detta hördes hela tiden ett starkt dån från sidobat till höger, där stark stridsverksamhet pågick. Starkt ryskt och allt tillgängligt eget art var i elden. Av orientering uppifrån förstod vi att striderna var mycket hårda. De hade nu pågått en hel vecka, och det spordes, att ett starkt finskt motanfall skulle igångsättas en av de närmaste dagarna.
Mycket riktigt! Vid frukost ringde batkomm och meddelade att kompch och en frivillig plutch skulle anmäla sig hos honom kl 1200. Här var naturligtvis ett lämpligt första tillfälle tänkte jag och anmälde mej omedelbart. Då vi kom fram till komm:s korsu fanns där flera andra chefer på bat samlade. Det låg en allvarlig men beslutsam stämning över de församlade. Alla förstod att det ingalunda skulle bli någon lätt sak att kasta ut ryssarna ur den ställning, som de satt sig fast i, men inte heller fanns det någon, som misströstade om det egna företagets framgång. Här fanns män som härdats i strider mot arvfienden.
Komm orienterade om, att ett kompani skulle uppsättas på bat, och detta skulle bilda den ena motanfallsgrp medan III.bat med ett komp skulle bilda den andra. Jag fick äran att bli chef för vårt komp. Jag förstod nu, att det gällde att uppbjuda all min kraft och förmåga, att orutinerad soldat som jag var, få en så viktig uppgift mig anförtrodd så snart jag kom till fronten. Men tvekade gjorde jag inte ett ögonblick. Komp organiserades på 3 gplut, en pvlvtropp, en pvtropp och en grkplut (8 cm). Chef för bägge komp blev min ordinarie kompch kapten Holmström. Vi fick order att snarast organisera våra komp och förflytta dem till en plats 2 km bakom det aktuella frontavsnittet bakom II.bat. En av gplut utgjorde komp:s stötplut och bestod av frivilligt anmälda – en riktig skara elitsoldater. När jag efter två timmars intensivt arbete avslutat organisations- och utrustningsarbetet förflyttades komp med skidmarsch till utgångsläget och jag åkte i förväg med ett par stafetter (rapportkarlar) för rekognocering. Det var bestämt, att vi i daggryningen följande dag efter en stark koncentration art- och grkeld skulle gå till motanfall. Det var därför nödvändigt att få tillfälle att se terrängen under dager för att kunna göra upp en stridsplan. II.bat komm mötte oss vid framkomsten, då striden för tillfället mojnat av en smula. Artelden pågick dock med oförminskad kraft. Reg komm, som kom strax efteråt ställde för anfallet ett strvkomp bestående av f d ryska 32-tonnare till förfogande. Detta krafttillskott gjorde anfallets utgång fullkomligt klar i våra ögon. Nu skulle Ivan få på pälsen, så det dammade om honom, det lovade vi varandra. Det lovade bli ett hett elddop.
Motanfallet planlades som dubbel omfattning. Strvkomp stod som reserv, klart att insättas på den avgörande punkten. Mitt komp skulle framgå för att verkställa omfattning från vänster. Stötplut går i täten och övriga plut bilda reserv. Eldunderstödjande tunga vapen placeras i sina eldställningar i god tid före daggryningen. Alla bat tunga vapen står till vårt förfogande, en högst aktningsvärd eldstyrka. Av art stod 12 st batterier till disposition, därav 8 tunga haubitsbatterier. En försvårande omständighet för anfallet var, att terrängen här var mycket öppen och att framstöten därför knappast kunde komma överraskande.
Efter en halvtimmes artkoncentration mot den av fi besatta ställningen skulle anfallet sättas igång, men möttes av en så intensiv eld från fi art och grk, att det för tillfället uppsköts. Men knappa 2 tim därefter sattes anfallet igång igen, den här gången utan någon röjande arteld. Och fi blev hur egendomligt det än låter överraskad av vår plötsliga framstöt. Det visade sig sedan att anfallet träffade honom mitt under en omgruppering.
Min främsta plut gick fram med den ena stötgrp bakom den andra och växlade allt efter anfallet skred framåt plats, dels på grund av förluster, dels för att pusta ut ett tag. Omkring en kvart efter anfallets början satte det ryska art igång igen, men av någon egendomlig anledning sköt de mitt in i sitt eget inf, som snabbt måste taga skydd, Vi gjorde oss beredda att så snart artelden släppte göra en våldsam stöt framåt för att utnyttja den tid, som fi [oläsligt] Från deras linjer utlöstes den mest våldsamma eld från alla vapen. Även de så väl kända Stalinorglarna var i arbete. Efter omkring en halvtimmes eldförberedelse satte de igång ett anfall med omkring en bat friska trupper. Då vi emellertid vid det här laget lyckats få fram förstärkningar och am, mottogs de av mördande eld. Anfallet hejdades, säkerligen mest beroende på vår fullkomligt förintande arteld, som låg perfekt. Ivans anfall verkade ganska improviserat och företogs i täta klungor. De försökte emellertid återupptaga anfallet samtidigt med att en ny bat sattes in något till höger om den förra. Resultatet blev även nu lika med noll. Chefen gav nu order om strvkomp insättande mot den nya ryska bat. Detta anfall blev fullkomligt förödande och ryssarna flydde hals över huvud. Strv fortsatte oemotståndligt in mot de ryska linjerna, möttes av pveld men den tycktes inte bekomma dem det ringaste. Mitt komp skickades efter strv, kom fram och besatte nästan utan strid deras främsta stödjepunkter, som [sedan] hårdnackat hölls trots upprepade våldsamma motanfall. Allt detta hade utspelats under en tid av 3 tim, under vilken tid ryssarna förlorat omkring 1800 man i stupade. Vi själva hade 120 man fallna och lika många svårt sårade. Naturligtvis var förlusterna kännbara. Flera av våra bästa soldater, som gått i täten för anfallet hade stupat. I skymningen var vår tillbakaryckning till de egna linjerna planerad, och den försiggick fullkomligt ostörd av ryssen. Han märkte inte ens att vi gick tillbaka, ty på morgonen nästa dag igångsattes en våldsam arteld mot de ryska ställningar som vi dagen förut innehaft. En plut försedd med talrika automatvapen hade vi emellertid skickat fram dit före dagningen, som skulle vilseleda ryssen. Efter den ryska stormelden sattes ett fullkomligt rasande infanterianfall igång, men det blev stoppat omkring 75 m från ställningen. Läget var emellertid kritiskt för de våra, så att reg kommendören skickade ånyo strvkomp i elden för att lösgöra dem. Det lyckades också över förväntan men plut kom tillbaka med 4 stupade och 12 sårade. Samtidigt beräknades ryssen ha förlorat ungefär 200 man. Några förluster i strv hade vi inte lidit.
Under första dagen av vårt motanfall, då vi återtogo våra egna förut förlorade skyttegravar, hände det , att när rensningen av värnen var klar, och vi som gått i täten vände om för att se på förödelsens styggelse, och även det måste erkännas, med baktanken att få tag på en fin vit päls av någon ryss, så - hast du mir gesehen – fanns inte en enda sådan kvar. Och det räckte inte med det, utan allt, som var av något värde, var spårlöst försvunnet. Jag hann sedermera under min tjänstgöring vid fronten få se många förbluffande saker som bevis på denna fingerfärdighet.
Striden var visserligen för tillfället slut men det var därför ingalunda lämpligt att ligga på latsidan, ty vem kunde beräkna vad fi skulle ta sig före stunden därpå. Visserligen hoppades vi, att vår skäggige vän mittemot skulle ha fått en hälsosam lektion i strid och även dito fruktan för våra strv, men man kunde aldrig veta. Som hämnd satte fi igång en högst otrevlig arteld mot våra linjer. Våra motanfallskomp drogos emellertid tillbaka ett par km bakom själva frontlinjen och höllos där t v i reserv.
Efter ett ordentligt skrovmål ställdes kompanierna upp och avlämnades till divkom generalmajor Blick, som hjärtligt tackade oss för vår insats. Diverse ordenstecken delades också ut, och jag hade äran, att bara några dagar efter att ha anlänt till fronten, få min första utmärkelse, vilken jag naturligtvis inte var så litet stolt över. Först nästa dag ansågs läget vara tillräckligt stabiliserat för att göra vår närvaro onödig, och vi förflyttades till våra gamla avsnitt – jag en erfarenhet rikare.