Märkliga arkivalier kan man finna i Dalregementets gömmor. Vem som gjort sig besvär med att bevara det nedanstående åt eftervärlden vet vi inte, men var så god och låt dig förströs:
Avskrift Östersund den . . . . .
Till Kungl Järnvägsstyrelsen.
Härmed har jag äran meddela, att jag den 2.november kl 10,22 em företog en resa från Östersund till Umeå och inlämnade jag å resgodsexpeditionen härstädes en fältkista till pollettering. Kvitto härå med nummer 952 erhöll jag även. Huruvida fältkistan också blev åsatt nummer glömde jag dock tyvärr att kontrollera.
Intet ont anande anträdde jag min resa och allt gick också lyckligt och väl till dess jag anlände till Umeå. Men nu ville olyckan, att S.J. personal ej haft samma uppfattning om stadens Umeå geografiska läge som undertecknad, ty när jag i Umeå lät uppvisa mitt kvitto för att avhämta fältkistan, konstaterades att denna ej var med. På min förfrågan, var den möjligen kunde finnas, fick jag ungefär följande svar: "Den står kanske i X eller också kanske den är på väg mot Stockholm eller Boden eller för övrigt var fan som helst utom här."
Resan hade jag företagit för att som marskalk närvara vid ett bröllop en timma efter tågets ankomst till Umeå. Nu voro emellertid alla paradsakerna, skor och uniform m m inpackade i fätltkistan, så vid vigselakten kunde jag ej närvara. På grund härav greps jag ett ögonblick av en helig vrede men jag lugnade mig snart och insåg snart att det hela var en ren bagatell, när jag erinrade mig den berömda skildringen av en stor begravning i Härnösand, dit många gäster samlats, men järnvägspersonalen ansåg det lämpligt att skicka liket till Karungi. Och i skrivande ögonblick ångrar jag mig djupt, att jag någonsin kunnat hysa illvilliga känslor mot en så underbar institution som S.J.
Emellertid lyckades jag få låna uniform med tillbehör av några vänliga kamrater, som försiktigtvis tagit in fältkistorna i kupéen, obekymrade om det raseri, som alltid griper en konduktör, när han får se en fältkista i en kupé. Visserligen är det ju ej angenämt, att då man i och för bröllopet ekiperat sig för ungefär 100 kronor behöva låna all utrustning m m och kläder som ej passa ordentligt. Men allt får lov att gå. Som officer är jag naturligtvis en fåfäng man, och jag hade tänkt, att vid bröllopet göra ett gott intryck bl a med min nya utrustning. Men blev resultatet ett helt annat. Jag blev tvungen att infinna mig till bröllopsmiddagen och brudparet log överseende mot mig vid min sena ankomst till middagen. Ja, inte ens min tärna, ehuru en ovanligt älskvärd dam, kunde dölja ett medlidsamt småleende vid åsyn av mina hoplånade kläder. Och allt detta skulle drabba mig arme för några järnvägsmäns bristande geografiska kunskaper.
Nu påstås det emellertid, att jag äger rättighet att av Kungl. Järnvägsstyrelsen begära penningersättning för mitt missöde. Intet kan dock vara mig mera främmande än något dylikt. Jag är fullkomligt nöjd, om jag utan särskilda kostnader kan få igen min fältkista med orört innehåll. Och jag förstår mycket väl, att om S.J. skulle bliva ersättningsskyldig för dylika allvarliga missöden, detta skulle allvarligt bidraga till att minska S.J. inkomster ja kanske rent åstadkomma att S.J. bleve ett för landet synnerligen förlustbringande företag. Dessutom kunna S.J. anses hava en fordran på mig, ty härom vintern, då jag på liknande sätt förlorade ett par björkskidor, ersatte S.J. mig med ett par dubbelt så dyra av hickory. Visserligen måste jag återställa detta par till dess rätte ägare, men den goda viljan fanns ju dock hos S.J. och den prestige jag nu förlorat kan tyvärr ej ersättas med pengar.
Men som jag är en fattig man, nödgas jag likväl anhålla, att Kungl. Järnvägsstyrelsen av nåd ville vidtaga åtgärder för tillrättaskaffande av min fältkista. Fördenskull lämnar jag härnedan en beskrivning över fältkistans yttre. Den präglas av ett gammalt grått och hederligt utseende, på grund av omild behandling vid ett flertal järnvägstransporter har dess yttre blivit något skamfilat. Som jag vid läsning av Sherlock Holmes och annan detektivlitteratur erfarit, att även de minsta upplysningar kunna vara av värde vid undersökningar, ber jag få meddela, att å fältkistans lock var fästat ett visitkort av liknande utseende som det här nedan bifogade och att den runda ringen å detta markerar häftstiftets plats å det andra kortet.
Då jag i somras företog en resa mellan Luleå och Boden bortkom min velociped på ett för lekmannen oförklarligt sätt. De efterforskningar järnvägen då gjorde kröntes med framgång till stor del tack vare den av mig lämnade upplysningen, att cykelns “nom de guerre” var Napoleon: Därför ber jag att få framhålla, att min fältkista lystrar till namnet Alexander.
Till slut vill jag endast påpeka, att alla de många föregående gånger jag varit utsatt för dylika missöden, allt ordnat sig efter en tids väntan. Men denna gång har man hänvisat mig från Umeå till Östersund och tvärtom, varför tjänstevägen synes mig något oklar och jag har fördenskull vågat tillskriva Kungl. Järnvägsstyrelsen direkt. Nu förstår jag mycket väl, att denna höga institution ej kan hava något som helst intresse av sådana bagateller som bortkommet resgods, men törs jag dock på ovan angivna grunder uttala en begäran, att Kungl. Järnvägsstyrelsen ville remittera skrivelsen till vederbörande myndighet och vidtaga åtgärder för det snara återskaffandet av min fältkista Alexander.
S.J. djupe beundrare
A. Meijerhöffer
Löjtnant
Någon Alf Meierhöffer återfinns inte i Dalregementets personhistoria men väl vid Norrbottens Regemente i Boden, dock med något annorlunda stavning. Alf Meyerhöffer var född 1891 och även hans far var officer vid Norrbottens regemente. Varför ovanstående avskrift finns i Dalregementets samlingar vet vi inte men håll med om att karl’n hade humor.