Hednatidens häradsindelning och ”värnplikt” före och under vikingatiden tillämpades inte i det som vi numera känner som Dalarna. När befolkningen ökade började dalkarlarna dock göra sig bemärkta genom krigiska bragder. Från och med 1400-talet stred Dalkarlarna under Engelbrekts, Sturarnas och Gustaf Vasas ledning. Alla vapenföra män var skyldiga att utgå till landvärn inom landskapets, sedermera landets, gränser. Man tågade ut ”man ur huse” eller varannan eller var tredje man efter behov. Man medförde egna vapen, kost och kläder.

Väldokumenterad är t ex segern i slaget på Brunkeberg 1471 mot juten (danskarna).
I slaget vid Rotebro den 28 september 1497 besegrades Dalkarlsuppbådet, lojalt med Sten Sture d ä, av den danske unionskungens rytteri.
Dalkarlarnas seger i slaget vid Brunnbäcks färja 1521 beskrivs i Venjansvisan.

Allmogehärarnas tid var dock snart över. Utländska härar med värvade legoknektar blev allt för kvalificerade motståndare. Dessutom hade bondesoldaterna höst- och vårarbeten att ombesörja, då gick man helt enkelt hem. Under det pågående befrielsekriget värvade Gustaf Vasa efter hand utländska legoknekter. Efter fullbordat befrielseverk behöll han en stridserfaren och förmodat disciplinerad legohär.
Allmogen fick i stället erlägga krigsgärd, d v s skatt för att finansiera rikets försvar.

Krigsgärdspengarna räckte inte till nog stor värvad styrka varför kungen 1531 äskade minst 300 man från Kopparberget med armborst och 4-6 tolfter pilar samt kost för två månader. Han skulle återigen ge sej på juten.
Året därpå uppmanades allmogen i Mora, Orsa, Rättvik, Leksand och Västerdalarna att utrusta ett antal armborstskyttar som skulle åtfölja Peder Nilsson (Peder i Vibberboda, hövitsman över Dalarna) in i Norge.
Huruvida dessa två krigsföretag genomfördes går inte att utröna.

Den utländska värvningen blev allt för dyrbar och legoknektarna visade sej vara odisciplinerade och stundtals opålitliga. 1553 började upprättandet av en inhemsk stående här. I Dalarna antogs ett ganska stort antal knektar som organiserades på så kallade fänikor. En fänika omfattade drygt 500 man.
Det egentliga Dalregementet grundades i en senare tid av dessa dalafänikor varför deras historia är en väsentlig del av regementets historia.

I kommande avsnitt studeras ”fänikornas tid” närmare.

Du har väl inte missat Venjansvisan? Klicka här.