Det kom ett brev från Janne Hodann som besökt vår hemsida och läst Axel Fribergs Iakttagelser under 9./I 13 gränsbevakning vid Grundforsen april – maj 1940

 Janne skriver:

Det var ett lustigt sammanträffande då jag just var i färd med att skriva ner en historia om min onkel Rudolf Kacerovsky (österrike) och slaget vid Gröndalen. Han berättade historien flera gånger för mig under promenader i Wien på 50-talet, då jag som ung pojke tillsammans med min mor (hans yngre syster) besökte släkten i Wien.

Han var en erfaren officer med minnen från både första och andra världskriget och jag tog nog många av hans berättelser för osannolika. Men vid ett tillfälle kunde jag besöka Gröndalen på Elverumsvägen och konstatera att där står det faktiskt en minnessten över händelsen. En äldre man i Gröndalen bekräftade för mig hur striderna hade förlöpt under ledning av min onkel det dygn de uppehöll tyskarna där.

Historien stämmer i allt väsentligt med kapten Fribergs berättelse. En av anledningarna till att de norska gutterna och min onkel överlevde var att han lät monterat upp ficklampor flera meter ovanför markytan i träden så att tyskarna besvarade den norska elden alldeles för högt. Ficklamporna blinkade då och då till för att missleda tyskarna  om var markytan gick där de norska kulsprutor stod. Dessa flyttades också hela tiden fram och åter utmed försvarsställningen. Eftersom tyskarna var oförsiktiga (se Friberg) kunde min onkel även höra vilka order som gavs och därmed omgruppera kulsprutorna allt eftersom tyskarna försökte kringgå ställningarna vid Gröndalen. Min onkel tog också i handgemäng tillfånga en tysk officer och några meniga som fördes till den norska staben i Norbergssund för förhör. Tyskarna fördröjdes i sin framryckning ca ett dygn. Gröndalen besköts följande dag från luften. Men då var de norska gutterna redan borta. Jag vill minnas att jag vid biblioteket i Trysil fann dokumentation som väl bekräftade historien. Han fick senare medalj för att han bidragit till att rädda Norska Kungen ut ur Norge.

När min onkel gått över gränsen till Sverige hamnade han rätt omgående hos den Brittiska Legationen i Stockholm (efter att han uppenbarligen träffade Friberg) som sände honom till London (runt jorden över USA). Eftersom han varit officer redan i första världskrigen vid den Österrikisk - Ungerska flottan i medelhavet, stationerad i Istrien (motorofficer på en torpedbåt som sedan sänktes av Italienarna), placerade engelsmännen honom vid flottbasen i Scapa Flow på Orkneyöarna. Där fick han tjänstgöra som "expert" på Norge vid räder mot norska kusten (trots att han försäkrade att han sällan varit utanför Oslo).

Han sökte sig naturligtvis därifrån och kallades till London där han fick uppdraget att tillsammans med Churchills son hoppa ner i Kroatien för att söka reda på motståndet i bergen. De fann Tito och därefter följde ett samarbete mellan de allierade och Titos motståndsgrupp.

Under sin tid på motortorpedbåten med patrullering utefter Kroatiens kust lärde han sig kroatiska. Den här historien om Tito, fick jag veta för några år sedan, är väl känd bland äldre jugoslaver. Jag fick historien från min onkels dotter som alltjämt bor i Norge.

Så småningom hamnade min onkel i den amerikanska armén i Nordafrika. Landsteg i Italien och deltog i slaget vid Monte Cassino där han blev illa skjuten (men överlevde). Han mindes hur han hängde skadad i taggtråden på sluttningen upp mot klostret och att två brittiska soldater som tagit skydd i en granatgrop, dividerade om det var värt besväret att försöka rädda honom eller inte. De var ju under häftig beskjutning från tyskarna. "But we'd better gett him down because he is still a Colonel." var det sista han mins från de striderna.

Vi tackar Janne för den här kompletteringen till Fribergs rapport.