Hellmuth Ternberg

Bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm ligger sedan 1742 Galärvarvskyrkogården där många av flottans märkesmän är begravda. I sydöstra delen finns ätten Ternbergs familjegrav. Där ligger i ena hörnet en oansenlig platta med inskriptionen: ”Majoren Hellmuth Ternberg, född 13/9 1893, död 25/5 1971. Fäderneslandets öga och öra 1940-1945”.

Sverige vid krigsutbrottet

När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade sig Sverige neutralt. Några dagar efter krigsutbrottet höll statsminister Per Albin Hansson ett uppmärksammat radiotal där han fastslog att ”Vår beredskap är god”. Det var den inte. Visserligen hade en upprustning påbörjats några år tidigare, men först vid årsskiftet 43/44 var Sveriges beredskap tillräckligt god. Mycket var eftersatt, inte minst den militära under-

rättelsetjänsten.

I december 1939 upprättades på ÖBs uppdrag en inofficiell underrättelseorganisation med uppgift att genom okonventionella metoder inhämta uppgifter om militära, politiska, diplomatiska och ekonomiska förhållanden och planer hos de krigförande länderna, men även inom vårt eget land. Organisationen som efter hand fick namnet C-byrån bestod till en början av ett fåtal personer men omfattade vid krigets slut flera hundra anställda om man räknar in de kontaktpersoner runt om i landet som ingick i ett stort nätverk och oftast arbetade ideellt.

C-byrån och dess verksamhet var under hela kriget okänd för den svenska allmänheten,

även för praktiskt taget hela krigsmakten. Inom regeringen och regeringskansliet var det bara några få som kände till den hemliga underrättelsetjänsten.

De män och kvinnor som var knutna till C-byrån gjorde en utomordentlig insats för att hålla vårt land utanför kriget, många av dem med risk för liv och lem. Deras arbete

har veterligen aldrig uppmärksammats eller belönats efter förtjänst.

Den här skildringen handlar om den man, som utförde de initiativrikaste, djärvaste och

säkerligen de viktigaste insatserna för att med inhämtade informationer till försvarsledningen ge underlag för beslut att säkerställa vårt lands neutralitet och oberoende. Den mannen är Hellmuth ”Teddy” Ternberg, andre man inom C-byrån.

Ung tyska Sveriges bästa spion

Första gången jag hörde talas om Hellmuth ”Teddy” Ternberg var i samband med en kryssning till Mariehamn arrangerad av SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. För en av programpunkterna under de två dagarna svarade tidigare kontraspionagechefen Tore Forsberg vid Säpo.

Hans föredrag behandlade spionverksamheten i Sverige under andra världskriget. Av de spioner som verkade i rikets tjänst ansåg Forsberg att den unga Erica Wendt var den absolut bästa och viktigaste. Anmärkningsvärt då Erika Wendt var tyska, dock antinazist.

Den svenska säkerhetstjänsten (som skapades 1938, men som formellt trädde i funktion den 1 september 1939, samma dag som kriget bröt ut) sökte länge efter möjlighet att få en ”agent in place” hos tyska legationen i Stockholm. Genom telefonavlyssning av Abwehrmedarbetarna på tyska legationen kom man fram till att den 24-åriga sekreteraren Erika Wendt var antinazist och en möjlig ”agent in place”. En av medarbetarna på C-byrån kaptenen Hellmuth Ternberg anförtroddes uppgiften att försöka värva Erika Wendt. Man visste att de båda hade träffats på Abwehrs huvudkontor i Berlin. Ternberg träffade Erika Wendt av en ”slump” och kunde så småningom få henne acceptera att samarbeta med C-byrån. Erika Wendt arbetade för Sverige under täcknamnet ”Onkel” från 1942 till sensommaren 1944.

Den här historien väckte mitt intresse för Erika Wendt och hennes spionverksamhet men framförallt blev jag nyfiken på Hellmuth Teddy Ternberg. Vem var han, denne hemlighetsfulle man som hela sitt liv var omgärdad av mystik? Vad var C-byrån och vad uträttade den? Så började mitt intresse för Ternberg och hans verksamhet. Under åren 2009 och 2010 har jag tillbringat åtskilliga timmar på Krigsarkivet, Riksarkivet och Kungliga Biblioteket. Ett mödosamt arbete som dock givit mig en någorlunda god uppfattning om Ternberg och hans arbete för fäderneslandet under krigsåren. Men en hel del återstår, svårigheterna att komma över hemligt material är legio. På Krigsarkivet hittar jag inte särskilt många uppgifter om C-byrån och om Ternberg, mycket tyder på att allt var ytterst hemligt och skulle så förbli. Dokument kan ha förstörts vid avvecklingen av C-byrån av den egna personalen och av nitiska personer inom försvarsmakten. Den uppfattningen har arkivrådet Evabritta Wahlberg på Krigsarkivet. Ett kuriosum: jag visste inte från början att Ternberg var officer vid Kungl. Dalregementet!! I regementets personhistoria del IV har John Crafoord tecknat ett intressant och utförligt porträtt av Ternberg.

Lämplig bakgrund för underrättelseverksamhet

Hellmuth Ternberg föddes i Stockholm 1893 som andre son till mariningenjören Robert Ternberg och Augusta Ottilia Ternberg född Limberg. Modern hade tysk-ryska föräldrar och växte upp på godset Marienhof i Livland. Föräldrarna träffades i Sevastopol på Krim där fadern arbetade med att bygga upp tsarens flotta. 1889 gifte de sig och bosatte sig i Sverige. Robert Ternberg anställdes vid vid marinen och medverkade i byggen av pansarbåtar och torpedkryssare.

Modern var utbildad vid Dorpats universitet och verksam som privatlärarinna.

Genom föräldrarna blev Hellmuth eller Teddy (han avskydde sitt dopnamn) och hans äldre bror (Egon, sedermera kommendörkapten vid flottan) både tysk- och rysktalande. Således en utmärkt bakgrund till sin kommande verksamhet. Modern gav sönerna en strikt uppfostran med goda manér med takt och hänsynsfullhet, vilket gjorde Teddy till en damernas riddare. Inte minst vanan att kyssa på hand, som mamman lärt honom, gav honom många poäng hos damer som han med stor förtjusning uppvaktade. De få bilder jag hittat på honom visar att han var en stilig man. Familjen bodde i ett vackert hem på Östermalm.

När Teddy var tio år gammal dog fadern och ekonomin försämrades. För att försörja familjen gav modern privatlektioner och hyrde ut rum. En av de inneboende var en ung man från Falun, Gösta Frisell, (officer vid Kungl. Dalregementet) som då var studerande vid Krigshögskolan. Frisell gjorde karriär som officer, men tog tidigt och av okänd anledning avsked från Dalregementet och blev senare en mycket framgångsrik industriman och kommunalpolitiker. Mellan Teddy och Gösta Frisell uppstod en livslång vänskap och det är känt att Frisell noga följde Ternbergs vidare öden.

Förmodligen är det Frisells påverkan som gjorde att Teddy sökte sig till Dalregementet. Intressant är att Gösta Frisell utpekats som en av hjärnorna bakom uppbyggnaden av den svenska militära underrättelsetjänsten under första världskriget - möjligen kan detta ha inspirerat Ternberg.

Efter studentexamen vid Östra Real 1912 blev Ternberg officersaspirant vid Kungl. Dalregementet 1913. Han visade sig vara mycket begåvad och kom som förste och ende fänrik in på Krigshögskolan. Men han lämnade den med bottenbetyg, duktig strateg och bra befäl och mycket uppskattad för sina språkkunskaper, men uttråkad av de triviala sidorna av yrket. Rastlös och äventyrlig, utmålade han sig själv som odåga och ungdomlig rumlare. Enligt Dalregementets personhistoria begärde Ternberg avsked 1920 och levde som han själv sade bohemliv i Berlin. Sannolikt knöt Ternberg under 20-talet många värdefulla kontakter i Tyskland inom politik och krigsmakt. Han återinträdde i tjänst 1922 med bl a provtjänstgöring vid flygspanarskolan och med tjänst vid Norrbottens regemente. Tillbaka på Dalregementet, blev han kapten på övergångsstat 1930 och började sedan civil verksamhet.

Ternberg anställdes på Törnbloms Annonsbyrå i Stockholm, men slutade efter några år och gick till sjöss som matros och eldare på båtar på Nordsjön och Medelhavet. Under en tid var han bosatt i Marseille, vad han gjorde där är okänt. Tillbaka till Sverige blev Ternberg försäljningschef på Marabou (han blev nära vän med ägaren Henning Throne-Holst) och kom därefter i tjänst hos tidningskungen Torsten Kreuger. Han vistades mycket i Tyskland för Kreugers räkning och knöt många och viktiga bekantskaper. Det sägs att Ternberg under denna tid träffade amiralen Wilhelm Canaris (senare chef för Abwehr) och byggde upp ett stort kontaktnät inom näringsliv och politik.

Några år på 30-talet var Ternberg gift med modetecknerskan Brita Dahl men paret skilde sig 1938. Efter skilsmässan träffade Teddy Ebba Ridderstad (f Pauli) och tillsammans med henne byggde han ett skärgårdshem på Fångö i Gryts skärgård. Bostaden där blev Ternbergs fasta punkt i tillvaron under alla år fram till sin död i Tyskland 1971.

Underrättelseverksamheten börjar

Mot slutet av 30-talet var Hellmuth Ternberg tillbaka på Dalregementet. Den 30 november 1939 överföll Sovjetunionen Finland. I början av december inkallades Ternberg till tjänstgöring som underrättelseofficer och chef för avdelning 1B, VI arméfördelningen i Norrbotten nära finska gränsen. Det var inte så stort som det låter, hela avdelningen bestod av tre personer: kapten Ternberg och två tolkar, en docent i turkiska från Lund, Gunnar Jarring, (som senare gjorde en lysande karrär som diplomat) och kunde ryska samt Fahle Isberg som kunde finska.

Ternberg hade ingen aning om vad en underrättelseofficer skulle göra, men byggde snabbt upp ett nät av kontakter med lokalbefolkning och personer inom skogsbolagen. Genom dessa kom Ternberg över kartor, som användes vid kurirverksamheten för att rapportera rysk aktivitet. Vid flera tillfällen bröt han mot bestämmelser genom att i civila kläder skida in i Finland för att söka bättre informationer. Ternberg anmälde sig som Finlandsfrivillig men vinterkriget var över innan han hann inställa sig i mars 1940. Då

återvände han till regementet i Falun.

I början av april 1940 var Ternberg placerad som underrättelseofficer i Värmland med huvudkvarter i Arvika. Den engelska bordningen av det tyska förrådsfartyget Altmark (med engelska krigsfångar ombord) på norskt vatten i slutet av februari samt omfattande (engelska) mineringar vid strategiskt viktiga områden utanför Norges kust varslade om ökad krigsaktivitet. Samma dag som Tyskland anföll Norge (nionde april) gjorde Ternberg en avstickare till Stockholm. Under en lunch på Operakällaren ”råkade” han sitta bredvid en bekant på tyska beskickningen i Stockholm, legationssekreteraren Kurt Brunhoff, som ville orientera svenska myndigheter om tyskarnas mål och avsikter med ockupationen av Norge. Dagen efter (den 10 april ) var Ternberg i Östersund och på kvällen i Trondheim. Han ordnade en rapportlinje till Storlien och kunde följa de stridandes trupprörelser. Ternberg träffade såväl tyska officerare som norska officerare på den försvarande sidan. Vid ett tillfälle hade Ternberg sällskap med Dagens Nyheters frontreporter ”Bang” (Barbro Alving).

Wollweber-ligan

På väg till Värmland tog Hellmuth Ternberg en omväg till Stockholm för att besöka engelska försvarsattachén och utbyta informationer. Tillbaka i Arvika upprättade han ett nät av observatörer med uppgift att bevaka alla rörelser av främlingar vid gränsen. En av dessa främlingar kunde Ternberg identifiera som Ernst Wollweber, ledaren för den antifascistiska sabotörorganisationen Wollweberligan. Han greps och sattes i svenskt fängelse.

Gripandet av Wollweber var en uppseendeväckande händelse. Mellan 1936 och 1940 var Wollweber den av Gestapo mest eftersökte mannen i Europa. Organisationen grundades i samarbete med NKVD (föregångare till KGB) och hade specialiserat sig på bombdåd med tidsinställda bomber mot fartyg som stödde Francosidan under spanska inbördeskriget. Senare genomfördes terrordåd mot Nazityskland. Genom giftermål med en norska hade Wollweber Oslo som huvudkvarter. Ligan fanns representerad i Tyskland, Holland, Belgien och Skandinavien. Den svenska delen av ligan hade som främsta uppgift att störa den svenska malmexporten till Tyskland.

Efter gripandet krävde tyskarna flera gånger att få Wollweber utlämnad, men han blev kvar i svenskt fängelse och fri först i samband med fredsförhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland sommaren 1944. Den dåvarande sovjetiska ambassadören i Stockholm, Alexandra Kollontaj, spelade en stor roll i dessa förhandlingar. Wollweber flögs till Sovjet och efter kriget flyttade han till Östtyskland, grundade STASI och var dess chef åren 1957-1963.

Spionverksamhet i ockuperat Norge

Under den tid krigshandlingar förekom i Norge (fram till maj/juni 1940) gjorde Ternberg och hans medarbetare åtskilliga ”utflykter” till olika krigsområden och kunde kartlägga tyska trupprörelser och även besöka norska stridande förband.

En intressant händelse behandlas i Dalregementets årsbok ”Armborstet” 1987. Dåvarande fänriken vid Dalregementet Carl-Ragnar Béve hade efter vinterkrigets slut (frivillig vid Sallafronten) placerats vid Lekvattnet i Värmland, nära norska gränsen. Där träffade han regementskamraten Hellmuth Ternberg, som frågade om ” jag var pigg på att ta mig över gränsen och ta reda på vad som verkligen hände på andra sidan, om verkligen de tyska trupperna förberedde en uppmarsch mot svenska gränsen. Det där jobbet tyckte jag var intressant, så jag lånade civila kläder och gick över gränsen förklädd till skogsarbetare.”

Det blev upptakten till en serie uppdrag in i det ockuperade grannlandet med långa vandringar ända till Hamar och Lillehammer. Vid ett tillfälle stal Béve en cykel av en tysk, som tysken i sin tur stulit från en norrman. Rapporteringen till Ternberg gick märkligt nog med post, inte via brev men med vykort till Ternbergs ”nom de guerre” Erik Bergström i Arvika,

Ett annat sätt att rapportera var att fästa rapporten med ett tuggummi under bufferten på sista vagnen på tåget till Sverige. Som överenskommet ”hämtades” papperet efter gränsövergången vid Charlottenberg. Raiderna in i Norge var långt ifrån ofarliga, det var utegångsförbud från åtta på kvällen till sex på morgonen, det gick inte att vara synlig på gator och torg. Nätterna tillbringades utomhus och nattkölden var enligt fänriken Béve mer påfrestande än de under vinterkriget vid Salla-fronten - då hade man ju en päls att värma sig med. Carl-Ragnar Béve deltog senare förtjänstfullt vid Hangö och blev en av de mest dekorerade frivilligsvenskarna.

C-byrån

I december 1939 fick överste Carlos Adlercreutz av överbefälhavaren anslag till uppbyggandet av en inofficiell spionorganisation. Budet att leda den nya organisationen gick till legationsrådet vid svenska beskickningen i Berlin, majoren Carl Petersén, gammal yrkesmilitär med äventyrligt förflutet. Petersén hade före första världskriget varit officer i persiske shahens gendarmeri. Som frivillig under första världskriget deltog Petersén på den engelska sidan och var med vid engelska anfallet mot Turkiet vid Gallipoli. 1918 tog han tjänst i Finland under inbördeskriget och blev god vän med blivande marskalken Mannerheim. Genom sin vänskap med Mannerheim fick Petersén tillgång till ytterst hemlig information. Det upprörde dåvarande svenske militärattachén i Helsingfors, Curt Kempff, som noga bevakade sitt revir. Det ledde till livslång ovänskap.

Petersén ansågs väl kvalificerad för uppgiften att leda den hemliga organisationen som först hette G-sektionen men senare bytte namn till C-byrån. En av de första som värvades till C-byrån var Gunnar Jarring.

Våren 1940 blev Hellmuth Ternberg kontaktad av Petersén, som hade fått tips om Ternberg av Gunnar Jarring (som arbetat som tolk hos Ternberg vid finska gränsen). Enligt Gunnar Jarring var Hellmuth Ternberg sällsynt lämpad för underrättelsetjänst. ”Han var en flegmatisk man som rörde sig långsamt och omständligt och såg alltid lika oberörd ut. Man hade alltid roligt med den galghumoristiske Ternberg”.

Ternberg blev Peterséns närmaste medarbetare och ansvarig för kontroll av vad som hände i Tyskland och Sovjetunionen. En av anledningarna till enrolleringen var att Ternberg behärskade både tyska och ryska språken och hade ett stort kontaktnät, framför allt i Tyskland.

C-byrån byggde efter hand upp organisationen med okonventionella metoder och kunde genomföra en hemlig och riskfylld inhämtning på främmande mark. Falska ID-handlingar, utländska uniformer, specialkameror, krypto och hemlig skrift var nödvändiga redskap i denna verksamhet.

HellmuthTernberg grep sig an det nya arbetet med liv och lust. I juni 1940 reste han till Baltikum som då nyligen ockuperats av Sovjet och strax efter blivit sovjetrepubliker. Genom Ternbergs kontakt med Dagens Nyheters chefredaktör kommendörkaptenen Sten Dehlgren fick han ackreditering under namnet Georg Bross, ekonom, och kunde som representant för Dagens Nyheter röra sig tämligen fritt. Pseudonymen Bross använde sig Ternberg av vid fler tillfällen under kommande år.

Ternberg reste ofta till Tyskland och träffade där politiker och militärer.

Han besökte regelbundet Abwehr (Tysklands militära underrättelsetjänst med amiral Canaris som chef), rörde sig som barn i huset och kallades av de anställda sekreterarna ”unser schwedischer Freund”. Han fick till och med ett ”Sonderausweis” som innebar att han kunde åka med vilket tåg som helst i hela landet.

Vad var det som gjorde att Hellmuth Ternberg var så väl sedd hos Abwehr och kunde röra sig fritt i Tyskland, Österrike (som då ingick i Gross-Deutschland) och andra länder inom den tyska maktsfären? Inget framgår av de handlingar som jag funnit på Krigsarkivet, men jag ser det som sannolikt att de tyska makthavarna ansåg Ternberg nyttig som kunskapsförmedlare och -givare. De informationer Ternberg inhämtade gick säkerligen med Abwehrs vetskap vidare till den svenska försvarsstaben och troligen förmedlade Ternberg motsvarande information om svenska förhållanden till Abwehr.

Slagskeppet Bismarcks öde

I slutet av maj 1941 utkämpades några av krigets största sjöslag. Det hypermoderna tyska slagskeppet Bismarck (det artillerikraftigaste slagskeppet i världen) tillsammans med kryssaren Prinz Eugen löpte ut från Gotenhafen. Den 20 maj fick Hellmuth Ternberg uppgiften att Bismarck passerat Kullen på väg norrut. Ternberg kontaktade omedelbart norske marinattachén Alfred Roscher-Lund i Stockholm, som i sin tur larmade brittiske marinattachén Henry Denham. Det blev upptakten till den dramatiska jakten på Bismarck, som slutligen sänktes av engelsmännen utanför Frankrikes västkust den 27 maj.

Bismarcks jungfrufärd slutade alltså efter endast en vecka och det innebar att den tyska ytgående flottan i stort sett spelat ut sin roll för resten av kriget. Ternbergs upptäckt var avgörande för händelseförloppet men fick aldrig någon uppmärksamhet. I en engelsk bok som bland annat handlar om jakten på Bismarck, gav författaren dåvarande chefen för försvarsstabens utrikesavdelning, Carl Björnstierna, äran av upptäckten. Roscher-Lund blev mycket upprörd och i ett brev till Hellmuth Ternberg skriver han: ”Vill du ha rättelse att uppgiften kom från dig? Som du ser har jag aldrig uppgett dig som källa, inte ens till Denham”. Ingen rättelse begärdes. Typiskt för den anspråkslöse Ternberg.

För engelsmännen var uppgiften om att Bismarck lämnat Gotenhafen av allra största betydelse. Kampen om Atlanten var i ett avgörande skede, tyskarnas ideliga ubåtsanfall och kapning och sänkning av fartyg i de allierades tjänst hade orsakat fartygsförluster om

över tre kvarts miljoner ton. Oron var stor över att världens mäktigaste slagskepp skulle inträda i kriget vilket säkerligen skulle innebära oerhörda förluster för de allierade.

I sitt stora bokverk om andra världskriget ägnar Winston Churchill ett helt kapitel åt jakten på Bismarck. Kapitlet har rubriken ”Bismarcks öde”. Under hela händelseförloppet följde Churchill timme efter timme rapporterna och kunde till slut i ett telegram till sin vän president Roosevelt konstatera att ”Trafiken i Atlanten kan fortgå ostörd”. Bismarcks undergång efter endast en vecka blev en stor motgång för Hitler, som vid besök i Gotenhafen någon tid före sagt att ”Bismarck var tyska flottans stolthet”.

Intensiv verksamhet vid C-byrån

Organisationen av C-byrån var till en början mycket liten, endast fem personer, Petersén, Ternberg, en expeditionsofficer och två sekreterare, men verksamheten var mycket intensiv. Som inofficiellt underrättelseorgan var allt hemligt, endast några få regeringsmedlemmar och delar av försvarsstaben kände till verksamheten. Enligt Lena Svanbergs efterskrift till Erika Wendts bok ”Kodnamn Onkel” betraktades C-byrån med stor skepsis av försvarsstaben. Hon gör där jämförelser med den misstänksamhet som militäretablissemang ofta har till hemlig underrättelseverksamhet och nämner bland annat Ian Flemings agent James Bond. Vissa likheter mellan Bond och Ternberg finns onekligen.

C-byrån hade ständig kontakt med danskar, norrmän och engelsmän. Expeditionsofficeren vid byrån fick ideligen överlämna information till Brittiska legationen från Petersén och Ternberg. Dock inte genom att gå till legationen utan vid informella träffar på ett kafé på Vasagatan.

Hellmuth Ternberg reste mycket och besökte olika krigsskådeplatser främst i öst. Baltikum var på hösten 1941 i tyska händer. Ternberg gjorde med Abwehrs tillåtelse en omfattande resa för att kartlägga situationen. Däremot utan Gestapos kännedom som kom honom på spåren. Genom en kvinnas varning lyckades Ternberg undslippa Gestapo. Kvinnan – Margariete Grosvald – var själv hotad till livet men undkom genom att gifta sig med Hellmuth. Ett s k skenäktenskap, men vänskapen mellan de två varade livet ut. Det var känt att Gestapo kände väl till Ternberg och betraktade honom med stor misstänksamhet.

Vid många tillfällen besökte Ternberg olika frontavsnitt, bland annat vid den tyska belägringen av Leningrad. Tyskarna hade räknat med att Leningrad snart skulle intas, men det kraftiga motståndet och det hårda klimatet samt underskattning från Hitlers sida, innebar att staden undgick att falla. Några militärhistoriker har påstått att tyskarna vid

slutstriden om Leningrad vänt sig till marskalken Mannerhiem för att finska armén, som stannat vid floden Svir, skulle fortsätta mot Leningrad. Men marskalken vägrade, de finska styrkorna stannade vid den gräns som fanns före vinterkriget. Om Finland skulle ha bistått Tyskland vid belägringen av Leningrad, kanske staden fallit och det fortsatta kriget fått ett annat förlopp! Hypotetiska synpunkter!

En märklig uppgift är att Hellmuth Ternberg tillbringade tre månader 1941 hos ryssarna och fick till och med tillträde hos partisanerna. Efter den första krigsvintern på östfronten blev Ternberg övertygad om att Tyskland inte skulle vinna kriget!

Givetvis frågar man sig vad Hellmuth Ternberg var med om vid de olika krigsskådeplatserna och vad han rapporterade hem. Hur nära var han de stridande?

Hur gick det till när han besökte de ryska trupperna och hur kunde han nästla sig in hos de ryska partisanerna? Hur mycket kunde han få reda på om planer på tyskt anfall mot Sverige? Hur mycket kände han till om den motståndsrörelse mot Hitler som höga tyska officerare byggde upp? Inget om allt detta har kommit fram när jag gått igenom de handlingar som finns hos Krigsarkivet.

C-byrån och motståndsrörelser
i Danmark och Norge

Mycket tidigt fick Ternberg kontakt med motståndsrörelserna i Danmark och Norge och knöt goda personliga relationer till ledande motståndsmän och -kvinnor. C-byrån försåg motståndsrörelserna med bl a vapen, en verksamhet som senare kritiserades, det sades att Ternberg och Petersén tjänat pengar på vapenhandeln. Inget kunde beläggas. Vänskapen med de ledande personerna från de danska och norska motståndsrörelserna bestod långt efter kriget. De fortsatte att träffas, bland annat vid en sammankomst hos Hellmuth Ternberg på ön Fångö i Gryts skärgård.

En av de ledande medlemmarna i den danska motståndsrörelsen, Jutta Graae Juncker, har berättat att den första kontakten med Hellmuth Ternberg skedde på en biograf i Köpenhamn där hon ”råkade” sitta bredvid en herre, Ternberg. Det blev början till ett mycket gott samarbete och hon beskriver Ternberg som ”… en av de älskligaste och mest originella människor jag mött”. Hon ansåg att den danska motståndsrörelsen inte hade kunnat uträtta mycket utan ”de svenskes öppna och slutna ögon”. Kontakterna mellan de danska och norska motståndsrörelserna och England gick till stor del via Sverige och C-byrån.

I augusti 1943 sänkte motståndsrörelsen den danska flottan, vilket fick till följd att tyskarnas jakt på motståndsrörelsens medlemmar intensifierades. Den 7 september tvingades Jutta Graae och några andra medlemmar i all hast fly till Sverige, sista biten till Ven var de tvungna att simma. Väl i Sverige fick de bo i C-byråns villa i Lidingö på övervåningen hos Hellmuth Ternberg.

Warszawasvenskarna

Under mellankrigsperioden hade ett antal svenska storföretag etablerat sig i Polen med fabriker, bland dem LM Ericsson, Asea, Tändsticksbolaget, Separator. När Tyskland anföll Polen den 1 september 1939 avbröts verksamheterna och cheferna evakuerades till Sverige men de återvände några månader efter det polenkriget avslutats. De svenska företagsledarna sympatiserade med den polska motståndsrörelsen och exilregeringen i London och blev efterhand aktiva med kurirverksamhet till London via Stockholm. De förde ut information om tillståndet i Polen och förde även ut betydande penningsummor.

Gestapo började misstänka att de svenska företagsledarna var kurirer och sommaren 1942 blev läget allvarligt. Hellmuth Ternberg, som för C-byrån ansvarade för underrättelsetjänsten i Tyskland och de av tyskarna ockuperade områdena, reste till Polen

för att varna för Gestapo. Men för sent. Sju av de svenska företagsledarna häktades och fyra av dem dömdes till döden. Häktningarna och dödsdomarna blev upptakten till en intensiv diplomatisk aktivitet för att få dödsdomarna upphävda. Men det blev märkligt nog Himmlers massör Felix Kersten, som lyckades få Himmler att ändra dödsdomarna till fängelse. Kersten var en stor sverigevän (efter kriget bodde han tidvis i Sverige) och medverkade senare till att Folke Bernadotte kunde genomföra räddningsaktionerna med de ”vita bussarna”. Först hösten 1944 frigavs svenskarna. I vilken utsträckning Ternberg medverkade är okänt.

Värvningen av Erika Wendt

Före jul 1941 blev den 24-åriga sekreteraren Erika Wendt vid tyska legationen i Oslo kallad till Berlin och Abwehr. I väntan på företräde hos sin chef observerade hon en stilig man i 40-årsåldern som uppenbarligen också väntade på företräde. De började samtala och hon lade märke till hans brytning och anade att han var svensk. Erika var mycket språkkunning och talade flytande svenska. Litet senare pratade hon med en av sekreterarna som visste vem främlingen var. En svensk: Hauptmann Ternberg som ofta besökte Abwehr och var bekant med ledarna, inklusive amiral Canaris. Ternberg var med sitt chevalereska manér mycket uppskattad av personalen på Abwehr och kallades ”vår svenske vän”.

För Erika Wendt blev besöket hos Abwehr en glad överraskning, hon skulle bli förflyttad till Stockholm och arbeta under dr Hans Georg Wagner, chef för underrättelsetjänsten på tyska legationen. Erika gladde sig mycket åt att få komma till Sverige – hennes favoritland. Hon var mycket intresserad av svensk litteratur. Favoritförfattaren var Selma Lagerlöf och den bästa boken var Gösta Berlings saga. Kanske påminde Teddy Ternberg om Gösta Berling?

Fru Wendt (hon var skild sedan något år) var inte medlem av nazistpartiet och genom telefonavlyssning kunde C-byrån konstatera (som jag nämnde i inledningen) att hon var antinazist. Länge hade man på C-byrån hoppats att få en ”agent in place” på legationen och uppdraget att värva henne gick till Teddy Ternberg eftersom han tidigare hade träffat henne. Som av en händelse mötte Ternberg Erika på en gata i Stockholm och började uppvakta henne. Hon föll snart för hans charm och blev häftigt förälskad i honom. Från Ternbergs sida var det inte fråga om kärlek men en stor vänskap mellan dem växte fram och varade hela livet.

Teddy lyckades så småninom övertyga Erika om att hon genom att spionera för Sverige skulle bidraga till att hindra nazisternas framfart och till uppbyggnaden av ett framtida demokratiskt Tyskland. Det blev upptakten till ett mycket framgångsrikt men hela tiden mycket riskfyllt spionarbete. Genom tillgången till tyska underrättelsetjänstens koder kunde man knäcka tyskarnas chiffer och kartlägga aktioner riktade mot Sverige. Under två års tid lämnade hon mycket värdefulla informationer om arbetet på tyska legationen, bland annat avslöjade hon Gestapos sverigechef, August Finke, som hade en coverbefattning som handelsattaché. Hennes insats var långt viktigare för den svenska underrättelsetjänsten än hon själv kunnat ana. Till en början lämnade hon sina informationer till Teddy Ternberg, men av försiktighetsskäl ersattes Ternberg som kontaktman av kollegan Börje Brattberg.

Av C-byrån fick Erika kodnamnet Onkel. Långt efter kriget gav Erika ut sina minnen i boken ”Kodnamn Onkel” men under sitt flicknamn Erika Schwarze. Där beskriver hon bland annat hur det gick till när hon avslöjade Gestapos sverigechef för Ternberg. Julaftonen 1942 tillbringar Erika hos Teddy på Lidingö. Det är bara de två. Efter maten berättar Teddy om livet i skärgården som betyder så mycket för honom. Han talar om hav och båtar och om ensamhet. Småningom kommer Teddy in på verksamheten på tyska legationen och frågar Erika om en ny kvinna där och undrar vad hon gör. Så här skriver Erika i boken :

” T: - Vem arbetar hon för?

(Ska jag säga som det är. Att Gestapo finns i Sverige? Fram till nu har jag bara förrått namnen på våra norska agenter. Jag tvekar.)

E: - Någon biträdande handelsattaché, tror jag

T: - Var sitter han?

E: - På Hovslagargatan. Jag vet verkligen inte mycket om hennes jobb.

(Teddy släpper ämnet för en stund och vi talar om något annat. Men han har inte gett upp.)

T: - Vi tror att Gestapo opererar i Sverige och att de har sitt huvudkontor någonstans i Stockholm. Men vi har ingen aning om var. Har du?

(Varför håller svenskarna reda på Gestapo? Sverige är ju neutralt.

Det är som om Teddy kan läsa mina tankar.)

T: - Gestapo är farliga överallt. Också i neutrala länder. De försöker spåra flyktingar, de spionerar, de drar sig inte för någonting, inte ens mord.

(Jag som trott att de inte kan agera i ett fritt land som Sverige. Och hur mycket vet de om mig, om att jag varit i Berlin med Teddy?)

T: - Jag tror att du vet någonting om Gestapo. Du gör inte bara oss svenskar en stor tjänst om du berättar. Vem är deras chef i Sverige?

E: - Han heter Finke och han sitter på Hovslagargatan som biträdande handelsattaché. Fräulein Kistenmacher är hans högra hand och Hanna hans andra sekreterare. Nu har jag berättat och det känns skönt. Men bör jag inte ha dåligt samvete?

T: - Inte ska du ha dåligt samvete för att du bekämpar en regim som skadar och dödar så många människor. Och jag måste föra detta vidare till dom som har hand om den inre säkerheten. Bara ett par, tre personer som måste få veta, går du med på det?

(Hur skulle jag kunna säga nej nu när jag tagit det avgörande steget? Jag måste lita på Teddy. Genom att ge honom Finkes namn har jag blivit spion. Teddy går till sitt skrivbord och tar något ur en låda.)

T: - Det här vill jag att du ska ha, säger han och räcker mig ett stort kopparmynt. Det är från Dalarna, från sjuttonhundratalet.

Av myntet med de för Dalarna karakteristiska korslagda pilarna gör jag en brosch, som jag blir bestulen på. ”

Erika avslöjas och kidnappas

Abwehr och Gestapo började så småningom misstänka ett läckage på legationen och flera gånger riktades misstankarna mot Erika Wendt. Vid ett tillfälle kom ett meddelande från Gestapo i Köpenhamn att en ung kvinna i Stockholm skulle vara läckan och chefen dr Wagner lät specialbevaka Erika. Efter någon vecka meddelade dock Gestapo att läckan var en ung kvinna av estniskt ursprung och som arbetade på USAs ambassad, en viss Käbi Laretei, och misstankarna mot Erika avskrevs för tillfället.

I ”Kodnamn Onkel” beskriver Erika hur misstankarna mot henne ökade efterhand. Det hon inte visste var att Teddy Ternberg och C-byrån vakade över henne och till slut ”kidnappade” henne. Under våren 1944 hade Erika insjuknat i tuberkulos och ungefär samtidigt hade byråsekreteraren vid Utlänningskommissionen, Robert Paulsson (senare dömd som spion för Tyskland), för dr Wagner avslöjat Erikas verksamhet och identitet.

För Teddy Ternberg stod det klart att det var en tidsfråga innan legationen skulle sända henne till Tyskland (och i armarna på Gestapo och säker avrättning) under förevändning att hon där skulle få vård för sin tuberkulos.

Under namnet Ellen Berger vistades Erika på ett avlägset pensionat i Ångermanland och senare på andra ställen i Sverige. Så slutade enligt säpochefen Tore Forsberg den mest framgångsrika svenska agentverksamheten under andra världskriget. Efter kriget och efter tillfrisknandet blev Erika svensk medborgare, gifte sig med en svensk ingenjör och bosatte sig i Stockholm. Vänskapen med Teddy Ternberg bestod hela livet och Erika vistades ofta på Teddys gård på Fångö.

Erika Wendts stora insatser för C-byrån och Sverige uppmärksammades aldrig efter kriget. Hon glömdes helt enkelt bort. När Tore Forsberg 1995 fick uppdraget av Säpo att kartlägga C-byråns historia, hittade han uppgifter om en agent med kodnamnet ”Onkel”. Under grävandet fick han reda på historien om Erika Wendt och bedömde henne som Sveriges genom tiderna bäste spion. Forsberg fick efter mycket sökande till slut kontakt med Erika, som ännu var i livet, men inlagd på Danderyds sjukhus. Erika fick så äntligen ett erkännande och belönades med säkerhetspolisens medalj, vars baksida har inskriptionen: DU EN AV OSS. Dagen efter avled Erika Wendt.

Ternbergs fortsatta resande
i olika krigsområden

Under hela kriget var Hellmuth Ternberg ständigt på resande fot, besökte regelbundet motståndsrörelserna i Danmark och Norge, vistades mycket i Tyskland och i de av tyskarna ockuperade länderna. Efter attentatet mot Hitler juli 1944 upphörde troligen kontakterna med Abwehr. Amiral Canaris ingick ju i komplotten, avsattes och blev senare avrättad. Uppgifterna om Ternbergs fortsatta verksamhet är sparsamma – allt var ju mycket hemligt. På Krigsarkivet är det stora luckor i uppgifterna om C-byrån och Hellmuth Ternberg fram till fredsslutet. I samband med avvecklingen av C-byrån framkom det uppgifter som pekade på att många handlingar försvunnit.

I boken ”I Hans Majestäts Tjänst” har förre chefredaktören för Expressen, Staffan Thorsell, i biografin över militärattachén i Berlin, Curt Juhlin-Dannfeldt,

skrivit att Hellmuth Ternberg var en ofta förekommande gäst och att de utvecklade en stor och långvarig vänskap. Sannolikt har Juhlin-Dannfeldt för sina rapporter till UD haft nytta av Ternbergs goda kontakter med Abwehr och höga tyska militärer och politiker.

Känt är att Hellmuth Ternberg under 1943-1944 vid flera tillfällen besökte Ungern och svenska legationen där och även hade kontakt med Raoul Wallenberg. Uppgifter pekar på att Ternberg installerade illegala radiosändare som var nödvändiga för svensk signalspaning. Vissa källor antyder att Ternberg skickades till Ungern av familjen Wallenberg, som hade stora affärsintressen där. Inget har gått att bekräfta.

Verksamheten efter kriget

Efter krigets slut medverkade Ternberg vid avvecklingen av C-byrån och tillkomsten av efterföljaren T-kontoret. Jan Rydström, jurist vid C-byrån, blev mycket god vän med Ternberg och när Rydström efter kriget blev chef för Östekonomiska byrån (ingick i underrättelsetjänsten) fick Ternberg i uppdrag att vara kunskapare genom flitigt resande i Europa. I krigsarkivets uppgifter finns brevkopior om hans omfattande korrespondens med gamla tyska kontakter i både Väst- och Östtyskland och som nu levde under svåra umbäranden. Ternberg har enligt egna uppgifter försett sina tyska kontakter med förnödenheter av olika slag.

C-byrån och Ternberg blev vid krigsslutet föremål för kritik, bl a för omständigheterna kring den s k pundmiljonen. Vid den tyska kapitulationen i Norge hade en hög tysk officer skickat några lådor till C-byrån som påstods innehålla mycket stora penningbelopp. Försvarsstaben och den s k Tammelinska kommissionen undersökte förhållandet och underkände påståendena. Det hade ryktats att Ternberg för pengarna hade köpt gården på Fångö vilket knappast var sant, gården köptes redan 1938. C-byrån fick också kritik för att ha lämnat felaktiga uppgifter om totala antalet tyskar i Norge vid sammanbrottet. Byrån förklarade att man på grund av bristande resurser koncentrerat sig på de divisioner och andra förband som kunde komma ifråga för anfall mot Sverige.

Hellmuth Ternberg var även verksam under ”kalla kriget”, i vilken utsträckning är dock svårt att veta. En intressant episod har för något år sedan redovisats i en blogg av pensionerade ingenjören Bertil Sandarne som tjänstgjort vid Flygförvaltningens Luftbevakningsbyrå. Av flygstabsofficerare fick han ofta höra historier om hur man i slutet av 40-talet flugit in mot östblockets östersjöhamnar, fotograferat och sedan vänt hem med ryskt jaktflyg efter sig. Flygflottiljen F 11 vid Nyköping hade efter kriget utrustats med spaningsversionen av Spitfire, som var snabb, lika snabb som stormakternas tidiga jetplan.

Ingemar Wärnström var flygledare på F 11 och en erkänt duktig pilot. Vid ett tillfälle 1949 blev Wärnström inbjuden till lunch på officersmässen av flottiljchefen som i sällskap hade en man som presenterade sig som Georg Bross (Hellmuth Ternberg) vid försvarsstabens T-kontor. Av Bross fick Wärnström i uppdrag att flyga med sin Spitfire till Luleå F 21. Från F 21 flög han civilkädd, med rysk pälsmössa och falskt pass (om han skulle behöva hoppa eller nödlanda) över Kandalksja (Kolahalvön) några gånger med lodkameran igång, varpå han återvände till Luleå. Tre rotar sovjetplan (Mig 15) förföljde honom långt in på finskt territorium. Kulhål i flygplanet vittnade om att uppdraget inte var riskfritt.

En utförligare beskrivning av episoden finns i boken ”Bakom hemligstämpeln” (Lennart Frick och Lars Rosander). Bakgrunden till flyguppdraget var att uppgifter kommit fram att Sovjet byggde raketramper som kunde riktas mot Sverige och försvarslinjen Boden-Luleå. När filmerna framkallats och tolkats visade det sig att där inte fanns några tecken på raketramper. Falskt alarm!

Fram till sin död 1971 reste Hellmuth Ternberg precis som tidigare väldigt mycket och vistades långa tider i Tyskland. Där hade han ett stort kontaktnät med efterkrigstidens politiker, militärer, vetenskapsmän och finansmän. Ternberg blev som ende svensk invald i Frankfurter Tafelrunde, en exklusiv sammanslutning av kända politiker, professorer, advokater, läkare med flera, obundna men konservativa. Sammanslutningen Tafelrunde som fanns och finns i många tyska städer, hade en svensk motsvarighet i Klubben Brunkeberg (Ternberg sökte medlemskap i Brunkeberg men nekades på grund av att han under kriget starkt kritiserat en del medlemmar, bland andra förre militärattachén i Helsingfors, Curt Kempff).

Under en vistelse i Worms i Tyskland insjuknade Ternberg och avled där den 25 maj 1971. Hans stoft kremerades och askan spreds i havet utanför Fångö. Den 26 maj 1972 hölls på Galärvarvskyrkogården i Stockholm en minnesstund för Hellmuth Ternberg i närvaro av en stor vänkrets. Det var vid detta tillfälle den tidigare nämnda gravplattan avtäcktes.

Ternberg och Dalregementet

Helmuth (Teddy) Ternberg var starkt knuten till Dalregementet och försummade inget tillfälle att återvända till Falun och de många vänner han hade där, bland andra Axel Frieberg (svärson till Carl Larsson), Casimir Laurin (son till konst-och kulturkritikern Carl G Laurin) och inte minst konstnären Stig Borglind.

Ternberg företog från Tyskland årligen resor till sin gård i Gryts skärgård, alltid inledd med besök i Falun, Svärdsjö och Sundborn. Vännerna samlades alltid till ett ”Ternbergs symposium” på Dalregementets officersmäss.

I Falu-Kuriren den 26/5 1971, dagen efter Ternbergs död, skrev Casimir Laurin bland annat följande i sin nekrolog:

”Under andra världskriget kom han särskilt genom sina ryska språkkunskaper in på ett speciellt verksamhetsområde, nämligen utrikestjänsten, där livsrisken var större än för hans fredligt beredskapande regementskamrater. Det hemlighetsmakeri som naturenligt är förenad med denna tjänst, passade honom utmärkt.”

Eftermäle

Vem var han egentligen Hellmuth ”Teddy” Ternberg? Var han nazist? Dubbelagent? Hans tyskvänlighet var väl känd, men det finns inga belägg för att han var nazist. Hans stora insatser för motståndsrörelserna i Norge och Danmark, hans goda och många kontakter med engelska legationen är väl dokumenterade och allt tillsammans torde vara tillräckligt för att visa att han var en lojal och fosterlandsälskande medarbetare vid C-byrån och T-kontoret.

Men vad uträttade han under åren 1940 till 1945 utöver de här refererade händelserna? Vad ledde hans ideliga resande mellan olika krigsskådeplatser till? Vad innebar de kontakter Hellmuth Ternberg hade med framför allt tyska militärer och politiker för Sverige och försvarsmakten? Var Ternberg inblandad i den motståndsrörelse som växte fram inom den tyska försvarsmakten? Vad gjorde Ternberg under det sista krigsåret? Befann han sig i Budapest vid tiden för Wallenbergs gripande?

Det är många frågor som söker ett svar. Dessvärre har min ovetenskapliga forskning inte lett till något uttömmande svar. De uttalanden om Ternberg som gjorts av medarbetare och höga militärer tyder på att Hellmuth Ternberg gjort sitt fädernesland ovärderliga tjänster.

Efter avvecklingen av C-byrån uttalade sig försvarsstabschefen general Ehrensvärd om Hellmuth Ternberg och beskrev honom som ”en konstnärsnatur, uppslagsrik och effektiv”. Ehrensvärd var inte lika uppskattande om Carl Petersén och hade hellre sett Ternberg som chef.

C-byråns verksamhet sågs inte med blida ögon av alla inom försvarsstaben. Hemlighetsmakeriet kring C-byrån var ju stort, de stora resurser som byrån så småningom fick retade säkert andra inom försvarsledningen. Avundsjuka kan ha förekommit och givit Petersén och Ternberg fiender.

En fråga jag ställer mig: var Hellmuth Ternberg någon gång inblandad i rena stridshandlingar? Uppenbart är ju att Ternberg många gånger ställts inför livshotande situationer, men jag har inte funnit några som helst uppgifter om deltagande i strider.

Under åren efter kriget och även fram i våra dagar har forskare av olika slag grävt fram uppgifter om tyskvänlighet och nazistanknytning. Petersén och Ternberg har naturligtvis granskats, men några bevis för att de varit nazister har jag inte funnit.

Rent befängda är de uppgifter en forskare vid Stockholm universitet, Tobias Hubinette, har fört fram: att 30 000 högt uppsatta svenska militärer, tjänstemän och vetenskapsmän var nationalsocialister. Bland de utpekade finns tidigare överbefälhavare som Bengt Gustafsson, Lennart Ljung, generaler som Nils Sköld, Carl-Erik Almgren, Carl Björeman, Curt Juhlin-Dannfeldt och många andra höga militärer. Givetvis utpekas även Hellmuth Ternberg. Den kända filmaren Maj Wechselman har i sin bok ”De bruna förbindelserna” utpekat Ternberg som nazist utan att kunna dokumentera påståendet.

Under krigsåren 1939-1945 har många svenskar och svenskor gjort betydande insatser för fäderneslandet. Åtskilliga av dessa har uppmärksammats och belönats. De som kanske gjorde den största nyttan för Sverige, de män och kvinnor som verkade i den inofficiella underrättelseorganisation C-byrån, har inte fått det erkännande de var värda. En av dem var majoren Hellmuth ”Teddy” Ternberg. Mycket mer skulle kunna skrivas om landets genom tiderna (?) bäste underrättelseman, men tyvärr är det mesta förborgat.

Slutligen: det är väl knappast någon överdrift om jag påstår att Hellmuth ”Teddy” Ternberg är den märkligaste medlem Kungl. Dalregementets officerskår haft!

- - - -

Arbetet med den här skildringen har pågått sedan 2009 från och till. Till stor hjälp som bollplank och vid redigeringen har min vän Bengt ”Orwar” Åhlander varit. Stort tack!

2011-03-23 Hans Lindskog