Vi saxar några mer eller mindre fördomsfulla tankar  ur kapitlet om Krigsskolorna och armén av John Sundberg i Boken om Stockholm – i ord och bild 1901

Den militära uppfostran är en ingalunda oviktig faktor i ett folks utveckling.
Armén skapar män, som känna och lära sig använda sin egen kraft, i sedligt så väl som i kroppsligt hänseende.
Den som har iakttagit, huru den s. k. bondbeväringen, oftast klumpig och ovig, långsam och tafatt i sätt och rörelser, efter ankomsten till lägerplatsen så småningom förändrar sig för att vid slutet af sin beväringstid såsom raska själfmedvetna och därför också företagsamma unge män återvända till den stilla hembyggden, han kan beträffande värdet af den militära uppfostran åtminstone i denna riktning icke gärna stanna i tvifvel.
”Mens sana in corpore sano”. Med kroppens likformiga och grundliga uppfostran går tankens utveckling hand i hand. Det är redan en mycket stor fördel, att hvarje ung man en gång är tvungen att tillbringa en tid i annan omgifning. Synkretsen vidgas, åskådningarne blifva helt andra, trånghjärtade fördomar nötas hastigare bort, när man sett om också endast litet mer af världen än där hemma, där man allt jämt varit utsatt för samma inflytanden. Och för tusenden är ju den i arméen tillbragta tiden den enda, under hvilken de undanryckts den trånga verkningskrets, i hvilken födelsen ställt dem. Tusenden lära sig först under sin militära tjänstetid och endast under den punktlighet och ordningssinne,... egenskaper, som senare i lifvet äro af det högsta värde.

Boken om Stockholm – i ord och bild / Nilsson & Bergling’s förlag, Stockholm  1901 / Iduns Kungl. Hofboktr. filial

Visst är det fascinerande att ta del av skribentens (stockholmare ?) nedlåtande syn på landortsungdomen som påstås vara av födseln klumpig och ovig, långsam och tafatt i sätt och rörelser. Samma ungdomar påstås dessutom vara behäftade med trånghjärtade fördomar och dömda att efter militärtjänstgöringen återvända till "den trånga verkningskrets, i hvilken födelsen ställt dem".