december 2018  -  Månadens fotografi

Trumslagargossar på väg till Trumslagargropen cirka år 1900.

Musiksergeant Roland Lindberg har delgett oss ett stycke riktig militärmusikhistoria från Rommehed omkring år 1900.

Alla på bilden bär jägarhorn och har marschtrumma i trumsele på ryggen.
De är på väg till trumslagargropen för utbildning och träning.

De två äldre trumslagarna, lärarna, har modernare marschtrummor, lägre och med skruvar som spännare. Ett bevis på en något högre tjänsteställning.

Trumslagargossarnas historia är intressant . De tillhörde alla varsin rote där de också hade bostad.
Av rullorna framgår att trumslagargossarna antogs vid regementet vid 10 -14 års ålder. Ett undantag var en trumslagargosse som föddes 1869 och kom i tjänst vid Regementet 1878. I det fallet var fadern korpral vid Regementet och hade således ett visst ansvar för sin son.
Att bli antagen som trumslagargosse innebar också att man fick utbildning i bland annat läsning,  skrivning och räkning. Det var rotens ansvar att trumslagargossen inte for illa.
Det musikaliska ansvaret för trumslagargossarna /jägarhornsspelen hade Regementstrumslagaren.

Det fanns också en social funktion då Regementet gav barnhemsgossar en framtid med mat, bostad, kläder och utbildning.
Musikdirektör Carl Anton Philip Braun antog gossar från barnhem i Stockholm till att bli trumslagargossar vid Dalregementet. De fick det bättre på sin rote i Dalarna än på barnhemmet. Tänk på detta nästa gång ni hör Svenska Arméns Paradmarsch (Honnör för fanan) komponerad av just Philip Braun.

Rullorna visar att en trumslagargosse kunde göra karriär och själv bli Regementstrumslagare. Han  kunde också bli spel i nummer och fältmusikant och fick då utbildning på andra instrument som behövdes i Musikkåren.

Intressant kan vara att veta för dagens trumslagare att på den tiden betalade Kronan endast det första trumskinnet. Slog Trumslagargossen sönder sitt trumskinn måste han be roten om ett nytt. Var roten snål eller utan pengar kunde gossen få ett getskinn i stället för kalvskinn som var dyrare. Regementstrumslagaren kunde ibland ordna trumskinnspengar genom militärmusikernas pensionskassa.
 
En äldre trumslagare kunde bli befordrad till musiktrumslagare med vicekorprals grad och fick då äran att få slå trumma i Musikkåren.

Trumslagargossarna var inga paradtrumslagare. Deras uppgift var att befinna sig hos sina befälhavande officerare för att medelst signaler på trumma eller horn vidarebefordra order till trupperna. En trumslagargosse måste vara snabb i huvudet för att uppfatta chefens order och sända rätt signal på horn eller trumma. Manöver och strid fungerade inte utan säker och snabb kommunikation. Den lägste i rang hade således på sätt och vis det största ansvaret i strid.

Trumslagargossarna hade också ett ansvar att slå rätt marschtakt, 98 manhaftiga steg i minuten. Att detta blev rätt ansvarade ytterst regementstrumslagaren för.

Har du något att berätta om månadens fotografi?  webmaster@dalregementetsmuseer.se