Vi har tidigare, i avdelningen "Personalia", presenterat Rutger Fuchs personartikel ur Dalregementets personhistoria. Beträffande slaget vid Gadebusch 1712 lever i muntlig tradition fortfarande kvar denna version:

Magnus Julius de la Gardie var visserligen chef för Dalregementet för någonstans skulle ju hans lön komma från. Han fullgjorde dock under lång tid generalmajors tjänst. Dalregementet fördes därför länge av sin sekundchef, Rutger Fuchs. Vid Gadebusch stod krutröken så tjock att sikten var mycket begränsad. Fuchs gick i täten för sitt regemente, ja till och med något framför fronten. Hans var ansvaret att föra regementet rätt i striden Plötsligt dök det upp ur krutröken en man från fiendesidan i liknande ärende; den danske gardesöversten Ernst Karl von Glasenapp. Medan trupperna fortfarande doldes av krutröken drog regementscheferna blankt och gick lös på varandra. När trupperna bröt fram ur krutröken stannade de upp vid åsynen av två vilt fäktande regementschefer. Glasenapp föll dödligt sårad till marken. Fuchs överlevde men låg blesserad med fjorton värjstyng i kroppen. En rådig dalaofficer kommenderade "Läggen an - given fyr" och efter salvan tog man pliten i hand och drev danskarna på flykten.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ett par skrönor ur Dalregementets historia del VI :

Någon gång på 1840-talet: En subalternofficer hade för ett felaktigt handgrepp tillrättavisat en högrest beväringsyngling med en kraftig örfil. Denne tog då för fot gevär, betraktade sin hetlevrade, kortvuxna förman från hjässa till fotabjäll och åter och frågade stillsamt: «ska du bi så elak för så lite? »

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

På 1880-talet ankom en departementsskrivelse som ålade befäl och underbefäl att tilltala manskapet med titel eller namn eller nummer eller "Ni". Då befallde regementschefen en afton posten vid sin bostad (chefsflygeln) på Rommehed: «Ni skall väcka mej en kvart före revelj i morgon bitti! » Beväringsmannen gick några varv i sin tjugofyra stegs postväg, begrundande sitt ansvar, som ej tycktes fullt klart, fastän hans pass visserligen inföll sagd tid. Så tog han "i handen gevär", öppnade försiktigt en dubbeldörr, stack in huvudet i salen och sporde förtroligt: «ja men översten - int ska föll hel' vakta komma då heller? »

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Timmerrännan nedom Trängsletdammen minns vi som var med för sisådär 35 år sedan. Börje Forslund har hört en skröna om att ett par dristiga befäl skulle ha åkt i rännan på gummimadrass. Nja, den som har sett stockar rusa förbi i rännan med våldsam fart inser nog att detta var just en skröna, även om det inte var några stockar i flödet.

Webmaster har också hört talas om en modig herre som skulle ha åkt cykel nedför timmerrännan i Lillstup.

Men - vem vet?

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Ur Armborstet 1960 (Med ljug och allt)
Någon gång, strax efter sekelskiftet (1900)hade H K H Änkehertiginnan av Dalarna, gamla Teresia, meddelat att hon skulle anlända till Falun. Eftersom besöket var officiellt skulle ett hederskompani paradera på Falu Södra. Kapten Sigurd Ericson beordrades som chef.
Äldste plutonchefen, Gunnar Nauckhoff, var en spjuver och med dalkarlsenvishet upprepade han dagligen för sin kompanichef: "Kapten, kom ihåg att änkekejsarinna är hon inte utan änkehertiginna."
Gutta cavet lapidem - droppen urholkar stenen.
Nauckhoff lyckades göra kaptenen nervös men denne vidtog sina mått och steg. I Nauckhoffs frånvaro instruerade han kompaniet: "Kom ihåg, vad fan jag än säger så ska ni hurra när jag saluterar med sabeln!" Den stora dagen kom, Teresia steg av tåget och så skulle det hurras. Kapten Sigurd Ericson kommenderade: "Leve Änkekej - - nej - - hej - - jävla Nauckhoff"! Och så saluterade han och kompaniet hurrade. Teresia log och allt var frid och fröjd.