Breven handlar även fortsättningsvis mycket om den kära Svea men på den här sidan koncentrerar vi oss på de militära inslagen.

Den 9. februari 1923
Den 1. maj föregående år (1922) hade Ernst just kommit i tjänst vid I 13. Till att börja med trivdes han inte alls eftersom han tidigare knappast varit hemifrån någon gång.
Lördagen den 13. maj marscherade volontärerna från Falun till Rommehed. De övernattade i Säter hur nu det går ihop.
"......Jag fick med tåg på lördag morgon fara till Tuna. Hela den härliga lördagseftermiddagen till kl 7. em lossade jag jämte ett par andra en Dalreg:tets packvagn vid stationen. Kl 11 em gingo vi till sängs i en av Romme's gamla baracker medan tonerna från en dansbana klingade in genom det öppna fönstret. På söndag morgon kl ½8 voro vi på benen och kokade kaffe åt oss själva och en segeant. ...... Hela söndagen fingo vi 4 grabbar dra' fram madrasser, filtar och kuddar åt 50-talet män. ........ fram på kvällskvisten fingo vi laga mat och diska porslin åt samma styrka. Usch!....."

På söndagen cyklade han hem via Gustafs, Säter, Kullsveden och Pershyttan till Nordansjö.

Så återvänder han i brevet till "nutid", d v s vintern 1923. Han ämnar åka sparkstötting 4 mil längs landsvägen hem till Nordansjö. ".... När jag kunde gå  den vägen hem i julas så......."
En och annan permissionsresa med tåg omnämns i breven men för det mesta tycks han ha gått, åkt skidor eller sparkstötting eller cyklat de drygt 4 milen.

"..... I dag har varit skidtävling här på reg:tet. 86 startande .......Här i Falun går allt sin gilla gång, ingenting händer eller sker. Jo, i går var det förstås en musikfanjunkare som sköt sej. Konstig prick!"
 

Ernst har, som vi ser, begagnat sej av regementsexpeditionens tjänstebrevpapper vilket nog inte var tillåtet.

".......Resan (efter påskledighet) till Falun gick ej så utmärkt. Kattrackan sprang tvärs över vägen och det tyckte jag ej om. Följaktligen kom jag ej längre än till Uppbo förrän bakringen gick sönder, trots det att jag samma dag lagt på både nya däck och ny matta på såväl bak- som framring. Jag fick i alla fall skadan avhjälpt i Uppbo. ....... När jag hade 1 km kvar, således på vägen Korsnäs - Falun, körde jag omkull och trillade ned i ett isfyllt dike och slog mitt vänstra knä ganska bra. ....... Samtidigt gick framaxeln av på cykeln, så att kulor och grejs flög all väg. Fick släpa cykeln fram. ...... Den 15. fingo vi på grund av spanskan ej permission på vårt kompani. Den da'n ritade jag Aspeboda kyrka. Har den utställd i Wiklunds konsthandel här i sta'n."

Spanskan, d v s Spanska sjukan, var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som dödade mellan 25 och 100 miljoner människor över hela världen under åren 1918 och 1919, varav cirka 38 000 i Sverige. Det torde ha varit fråga om en annan sorts influensa som förorsakade permissionsförbudet 1923.

När han cyklade hem den 30.april räknade han till 50 valborgsmässoeldar längs vägen. Både Svea och han förbjöds, på grund av influensan, av sina respektive föräldrar att vistas ute under resten av den kalla och regniga helgen.

Hans konstnärliga ådra uppmärksammades på regementet så när kamraterna gjorde en marsch på 2½ mil fick han vara hemma och rita och måla. Han tillverkade "...... på befallning av regementskvartermästaren, kapten Schröder, en 1½ meter lång 'transparang' med texten VÄLKOMMEN att uppsättas över regementschefens, överste Sjögrens huvudingång (privata bostaden). Han har nämligen varit borta ett tag........."


Den 11. november 1923
Brevet inleds med en teckning av Kristine Kyrka i Falun.
Ernst och Gerhard har varit ute tillsammans och roat sig med varsin flickvän så rivaliteten var nog inte så allvarlig. ".... töserna var mycket pigga den kvällen ..."
Han beskriver en cykeltur "..... en söndagskväll i slutat av augusti drömrika månad var jag till Långshyttan till släktingar. I 7-tiden på kvällen for jag till Falun, men tog först vägen över Långåsen norr sjön Lången förbi Hagbo i Västerby (Stjärnsund) där Märta bor. Jag for därförbi kl 1/4 8 em, stoppade endast ett visitkortskuvert med hälsningar mellan grindarna, enär jag ej hade tillräckligt mod att gå in. Se'n fortsatte jag över Knivsåsen till Husby, tog vägen till höger mot Anstahyttan, Fäggeby vidare. Vid Skytsholmen i Uppbo gjorde jag ett litet uppehåll; där var höstfäst, rikt illuminerat. .............. Men nog tycktes busgrabbarna där känna igen mig alltid. De började just glunka 'kanin', 'pluggdjävel', 'pluggfan' m fl mindre sympatiska tilltalsord......"
En nätt liten söndagscykeltur på cirka 9 mil.
".... Så började regementsmötet i sept. Det kom naturligtvis in folk i långa banor från alla världens kanter. På vårt (10.) komp lågo precis 150 man förutom 32 mer eller mindre ociviliserade 'kaniner'. Bland dem också jag. Övningarna höllos gemensamt förstås; jag hade 2 veckor före regementsmötet suttit som skrivbiträde på komp.expeditionen. När nu mötet började blev det knog i långa banor på exp och jag fick hela tiden, med undantag av 1.-3. okt, då vi var på manöver i Sundborn, sitta som skrivare. ................. En onsdagskväll i slutet av september hade regementet i sin helhet med undantag av 'malajer' (yrkesarbetare) och några andra hemmavarande nattövning. Kl 6 em marscherade de mot Sundborn. Jag och en annan grabb av kaninerna, som var hemma, sutto på kvällen på exp och skrevo brev. Kl 9 spelade musikkåren tapto, vi släckte lyset och hängde halvvägs ut ur fönstret och hörde på. Då råkade händelsevis ett par förföriska bättre sortens bönor gå förbi och vips, så kunde han inte hålla sej inne. Vi skulle egentligen gått till sängs före ½ 10, men eftersom det samma kväll var fäst på Kullen gingo vi helt nonchalant ut bägge två........"

"...... På morgonen den 1.oktober gick reveljen kl ½4 fm. Kl ½5 åto vi frukost. Kl 5 stod hela regementet marschfärdigt på gården. En mycket underlig morgon. Något mulet, solen höll just på att gå upp och färgade hela himlavalvet blodrött, ett tätt duggregn föll och regnbågen (understruket) bildade en hög halvcirkel omramande hela stan och gruvan på andra sidan......... Så bar det iväg. En halvtropp kavalleri i teten, sen kulsprutor, inf.kompanier om varandra. Vi gingo över Hult, Uggleviken, Rostberg mot Svärdsjö. Krigstillstånd inträdde kl 6 fm. Åt Bodahållet i Svärdsjö hade vi första känningen med fienden; där utvecklade det sig till en het strid varvid masarna enligt krigsdomarnas utsago slogo hälsingarna tillbaka. Striden avblåstes kl 2, då vi voro sams.
Övningarna voro slut för dagen, vi (10.k) och 9.k marscherade sen mot Sundborn, togo straxt till vänster om riksbekanta Toftan av på en gångstig över en hög bergklint mot Skuggarvet. Gångstigen uppför var hemskt dryg. Vi tältade på en sluttande äng, fingo middagsmål kl 6. Då började åter det omväxlande tältlivet. Skönt att sova med brasa i tältet.
½8 följande morgon tågade vi från Skuggarvet över Sundborn mot Svärdsjö igen. Vid ån i Sundborn (bron) lossade fienden de första skotten. Jag och en annan konstituerad grabb gingo i täten av vår pluton. Framför oss löjtn:a de Maré och Frieberg. Den senare måg hos C.L. i Sundborn. Han berättade och visade, när vi gingo genom byn, de ställen som ofta komma fram på C.L:s, således hans svärfars tavlor. När vi passerat bron peka' han och sa: 'Där också en bekant figur!' Där stod Lisbeth själv livslevande, numera gift med Frieberg. Det var alltså hans fru. Alla Lisbeth-tavlor gingo parad förbi mig, när jag såg henne. Se Carl Larsson intresserar mig förskräckligt. - Nu halkade jag åter på sidan av ämnet. Vi fortsatte våra framryckningar mot Kårtägt, Bengtsheden. Vid de sista anfallet gjorde jag med min kg-grupp ett anfall på hälsingarnas 2 kulsprutor. Vid den framryckningen sprang jag mitt igenom V. arméfördelningens stab med general Nyström som huvudpunkt, landsh Kvarnzelius m fl storgubbar. På em fingo vi (endast 10.k) fortsätta marschen till Solbacka östra gård, ett par km norr om Korsnäs, där vi övernattade. Kl 3 nästa morgon började vi riva tälten. Kl ½6 voro vi (10.k) utplacerade öster om Sundbornsån med 4 á 5 km:s front. Vårt kompani var organiserat som ett regemente, 4 man och en röd skärm föreställde en pluton. Således 36 röda skärmar. Jag var 1.plutonchef av 5.komp och hade min plats vid gården Krokfors. Folket däri tycktes vara mycket sympatiskt, kl 6 kom nämligen en tant ut och frågade om hon fick bjuda på kaffe. Det nekade naturligtvis inte jag till. Fram på fm kom en rar tös ut med äpplen. Detta 2 ggr. tillochmed ......"
"....... Vi avlade på lördagen den 20. okt vicekorpralsexamen. Det var ju ingen konst. Silverhielm och jag fingo hoppa över korpralsskolan och gå nu på furirskola. Det är rätt så trevligt."