Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn,
Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ivrigt an,
Given fyr, bräcken av, tagen pliten i hand,
Gån på! frukten ej varken mord eller brand.
Gån på, ja gån på för vårt fädernesland!
Att våga sitt liv för sin konung och släkt,
Det är både Gudi och människom täckt,
Och därför ska vi käckt,
I vår blåa dräkt,
Gå på, stå, dundra och slå,
Ja, dem klå alla så,
Att de döda ligga neder som strå.

Fast litet förskräcker oss fiendens hop,
Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop,
Med sina stolta bussar, till oändeligt tal,
Till häst och till fot över berg och dal;
Dock göra de oss intet kval.
Ty himlen, som vet att vår sak han är god,
Han giver oss styrka av krafternas flod
Och styrker så vårt blod
Till ett oändligt mod,
Så att man kan spörja försann,
Huru städer och land
Bliva frälsta genom vår tappra hand.

Hallå! Mina bussar! hör trumman hon går,
Valthornen de klinga, och marschen nu man slår.
I Svealandsens hjältar! I ställen eder opp,
Gån på! sluten väl uti fullan tropp,
Gån på, ja gån på med friskt mod och hopp!
Helt litet vi akta, att vi äro få,
Uti Gudi så äro vi många ändå.
Ja! låt oss nu gå på,
Och redeliga stå,
Så att vi måga si',
Hur de fly liksom bi.
Ty ännu står Gud Sveriges konung bi!