Månadens föremål  -  Mars 2008

Marschkängor - infanteristens viktigaste persedlar?
Ja, kanske det var så ända in på 1950-talet.
Man skulle kunna tycka att hans vapen skulle vara viktigast, men utan goda skor kom varken infanteristen eller hans vapen fram till slagfältet. Annat blev det efter hand som armén motoriserades.

De skor som vi ser här tillverkades i så stora mängder under beredskapsåren att vi fortfarande slet på dem under 1980-talet. Så småningom var de så torra och stela att de inte längre dög. Då fick vi Stridskänga 90.

Från början hade marschskorna lädersulor och dito klackar. Som slitskydd försågs de med klack- och tåjärn samt sulstift.
Sulor och klackar var limmade och "spikade" med träpligg. När orginalsulan var utsliten skars den av framför hålfoten och arbetades loss varefter man sydde, limmade och pliggade fast en halvsula. Det undre skoparet nedan är halvsulat. Den obegagnade skon är av storlek 40 samt försedd med reglementerade slitskydd. Lägg märke till de olika utförandena av klackjärn.

Finns det något modellår för dessa skor? När började man förse dem med gummiklackar och dito sulor?
Vet du något om det så rapportera till webmaster@dalregementetsmuseer.se

 5 sekunder in i detta klipp ur 1925 års jubileumsfilm så ser vi tre gevärsskyttar i eldställning.
Deras skosulor blänker av sulstift och klackjärn.