Utdrag ur ”Våra vanligaste proviantartiklars beskaffenhet” av Aug. Almén 1891

En liten pärla ( ! ) från Intendenturkårens bibliotek.

 

Brännvin skall levereras klart, färglöst, renadt och fritt från främmande ämnen; det bör vid + 15° Celsius innehålla 47 volymprocent alkohol.
 

Brännvinets egenskaper äro så allmänt kända, att här endast behöfver lämnas några upplysningar med hänsyn dels till fordringarna på dess renhet, dels ock till dess verkningar.

Vid leveranser användt brännvin skall vara fullt klart. Brännvin nyligen beredt genom utspädning af stark sprit med vatten blifver någon gång dels litet opakt eller blackt, därest spriten håller så mycket finkelolja, att denna ej kan hållas upplöst af det svagare brännvinet, dels ock fingrumligt, om vid spritens utspädning användts hårdt käll- eller brunnsvatten, hvars kalksalter utfällts af brännvinet; denna fällning sjunker dock snart, lämnande brännvinet sedan fullt klart.

Färgadt brännvin förekommer likaledes undantagsvis, då detsamma förvarats på nya ekkärl, hvilkas yta ej skyddats för beröring af brännvinet t. ex. genom ett tunt öfverdrag af  lim. såsom numera är brukligt. Af på samma sätt förvarad sprit fås likaledes färgadt brännvin.

Brännvinet skall vara renadt, d. v. s. i det närmaste fritt från finkelolja och andra liknande ämnen. Finkelolja (amylalkohol) röjes af dess gemena lukt och smak. Smaken däraf märkes bäst, om brännvinet spädes med en lika volym ljumt vatten. Af lukten röjes finkeloljan ännu tydligare, och detta bäst, om litet brännvin slås i ena handen och man sedan gnider båda händerna mot hvarandra, under det att man ofta luktar därpå. De flyktigaste ämnena, såsom aldehyd m. fl., bortgå först och röjas af lukten, spriten bortgår sedan, under det att finkeloljan och andra föga flyktiga ämnen gifva en dålig, i händerna länge kvarsittande lukt. Finkelfritt eller rent brännvin erfordras dock icke, endast renadt. Att kvantitativt bestämma finkeloljan med ledning af brännvinets färgning vid blandning och upphettning med koncentrerad svafvelsyra är från praktisk synpunkt nästan värdelöst, enär dels åtskilliga andra i brännvin befintliga, äfven flyktiga ämnen färga svafvelsyran, dels ock samma prof är oanvändbart på kryddadt brännvin och sådan sprit, som innehåller eteriska oljor. Profvet är bedrägligt, äfven om brännvinet omdestilleras före pröfningen med svafvelsyra, enär föroreningarna vid destillation medfölja spriten. Samma prof är för öfrigt obehöfligt, då den i renadt brännvin numera befintliga föroreningen af finkelolja är så minimal, att den icke kan medföra någon sanitär olägenhet, jämförd med spritens egna verkningar.

Brännvinet skall slutligen vara fritt från främmande ämnen och får således vid leveranser ej vara kryddadt eller uppblandadt med eteroljor. Brännvinets styrka eller halt af alkohol beräknas tillförlitligt af dess eg. v., bestämd med en känslig areometer eller brännvinsprofvare, därvid brännvinets temperatur bör vara noga + 15 C. eller korrektion beräknas för afvikelsen därifrån.

Brännvinets verkningar äro dels lokala, dels allmänna. Brännvin och liknande starka spirituösa drycker utöfva en starkt retande och tillika sammandragande verkan på magsäckens slemhinna och vid ofta förnyad retning slutligen katarr och dålig matsmältning. Denna brännvinets lokala verkan beror af koncentration och blifver därför helt olika, då brännvinet införes i en tom magsäck, förtäres på fastande mage, och då det förtäres utspädt eller utspädes, genast det kommer i en med mat och dryck förut fylld magsäck. Samma myckenhet alkohol kan utöfva en stark och skadlig verkan, om den förtäres koncentrerad eller stark, t. ex. i 47 % brännvin, konjak och liknande drycker, under det att dess lokala verkan blifver obetydlig, därest alkoholen förtäres utspädd under form af vin eller öl. Af samma anledningar blifver supen skadlig, förtärd ensam eller på fastande mage, såsom den fattige arbetaren stundom brukar, då han, saknande ett godt hem, nödgas utan mat börja sitt ansträngande dagsarbete, under det att samma sup, förtärd under måltiden, icke medför en sådan verkan.

Brännvinets allmänna verkningar åter bero på den i blodet öfvergångna alkoholens inverkan på kroppens väfnader, hvilken verkan vid långvarigt bruk af mycken spirituosa blifver fördärflig, under det att måttligt bruk kan anses vara ofarligt, om ock ej i längden oskadligt. Brännvin och spirituosa i allmänhet äro onekligen starkt stimulerande, men dela ock dessa stimulantias vanliga olägenheter, att inom kort efterföljas af förslappning med nedsatta kropps- och själskrafter. Brännvinets verkningar förklaras träffande, om de liknas vid sporrens verkan på hästen, den tvingar hästen till ansträngningar men ökar ej hans krafter; så är ock förhållandet med brännvinet, det sporrar organismen att använda befintliga själs- eller kroppskrafter, men då därmed ej skapas någon kraft, efterföljes den ökade ansträngningen snart nog af en däremot svarande förslappning och trötthet. Vid af de praktiska engelsmännen anställda försök för utredande af frågan, om ett måttligt bruk af brännvin ökade arbetsförmågan, erhölls ett resultat, som arbetarne riktigt betecknade på följande sätt. De dagar, då brännvin förtärdes, börjades arbetet med lust, man trodde sig kunna uträtta mycket, men då kvällen kom, fann man, att mindre arbete utförts under dessa dagar än under andra dagar, då ingen spirituosa begagnats.

Bruket af brännvin för att motverka köldens inflytande är numera öfvergifvet, sedan man erfarit, att brännvinet härvid gör vida större skada än nytta, samt att stark och företrädesvis fet föda vid sådana tillfällen är af behofvet påkallad. Af det anförda torde kunna dragas följande praktiska slutsatser: att brännvin ej bör ingå i den dagliga utspisningen; att det därför ej bör utes1utas från behöfliga proviantartiklar, men väl att bruket däraf alltid bör vara måttligt och inskränkas till särskilda extra tillfällen, då manskapet kan behöfva stimuleras att i hast utföra ett ansträngande arbete; samt slutligen, att den, som ej förtär sin portion af brännvin, bör få ersättning därför i annan, mera hälsosam form.