Hans Lundberg (1918-2009) var en av vårt regementes främsta hävdatecknare, i gott sällskap med Anton Pihlström och C F Schenström för att inte tala om Jan-Ola Nyström.

Här nedan följer ett utdrag ur en bok som han gav ut år 2006.

 

Strödda tal och tankar
FRÅN DET TJUGONDE SEKLETS SISTA DECENNIER

Hans Lundbergh
2006
Till en historiskt intresserad allmänhets förnöjelse

Introduktion
Under de trettio sista åren har jag då och då och i olika sammanhang blivit ombedd att tala över något ämne, som legat mig varmt om hjärtat. Det blev ämnen av ganska olika slag och som återspeglar mina många skiftande intressen, sprungna ur en obotlig nyfikenhet. En del av dessa föredrag har blivit kvar i mina gömmor, men kommit i dagen vid en storstädning bland gamla papper.

När jag läste om dem, fann jag att en del kanske var värda att räddas från glömskan. De skulle måhända fortfarande kunna roa och intressera fler än mig själv. Jag har därför gjort ett urval, som efter viss retusch, i huvudsak återges i sitt ursprungliga skick. De flesta är tämligen korta, eftersom en lämplig längd på en muntlig framställning är ungefär 20 minuter, om man vill hålla åhörarnas intresse vid liv till slutet.

En förtjänst med korta anföranden är att talaren måste begränsa sig till det väsentliga. Därför tar förberedelserna för ett kort anförande längre tid än för ett längre om kanske 40-50 minuter. Jag har också tagit med några längre framställningar. Den längsta ingår som introduktion i Dalregementets personhistoria del V 1950-2000.

I förhoppning om att jag inte överskattat resultatet av mina tidigare bemödanden, överlämnas denna anspråkslösa skrift till benägen begrundan.

. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .. . . . . . . ..

Krigsfolk från Dalarna

Det medeltida riket
När Sverige som stat blev till, vet ingen med säkerhet — inte heller dess grän­ser. Men historikerna av i dag har bestämt sig för att det omkring år 1000 fanns ett rike under kristnande, som mäster Adam av Bremen kallar Svedia på 1070-talet. Rikets gränser var dock minst sagt osäkra, särskilt mot norr. Kungen hette Olov Eriksson, kallad i våra historieböcker för Skötkonung. Vilken makt kung Olov hade över sitt rike vet man inte. Men att riket var en federation av forna självständiga småriken, nu kallade landskap, är säkert. I dessa landskap regerade lagmännen ur ett en fåtalig aristokrati, som med all sannolikhet var ättlingar till gamla småkungaätter.

Dessa "Förenta stater" var en statsbildning med starka inre motsättningar mellan lagmannaätterna och kungen om makten i riket. Saken ställdes sär­skilt på sin spets, när den kraftfulla folkungaätten fick makten i landet vid mitten av 1200-talet. Varken denna ätt eller de efterföljande unionskungarna lyckades bli "kungar av Guds nåde". Det är den kraftfulle och hänsynslöse Vasakungen Gustav I, som genomför maktförskjutningen från lös federation till centralstyrt rike.

Den medeltida krigsmakten
Den krigsmakt som stod kungen till buds under medeltiden var uppbådet med sina fotsoldater, en säkert forntida företeelse, samt ledungen, som innebar sjöstridskrafter med rötter i åtminstone vikingatiden. Ledungs-skyldigheten förvandlades under tidig medeltid till en skatt. I stället ville kungen ha ett rytteri, en riddarhär, enligt kontinental förebild. Ryttaren med häst, rustning och beväpning var en dyrbar dåtida stridsvagn. Kung Birger Magnusson med tillnamnet Ladulås (kanske ett felskrivet Ladislaus), finansierade sitt rytteribehov genom skattebefrielse för den som kunde rida för honom. Frälste sig från skatt gjorde inte bara hövdingeskiktet utan också bönder blir frälsemän.

Uppbådet i Dalarna
I Dalarna fanns inte någon ledungsskyldighet och inte heller rytteri, men väl uppbåd, grundat på skyldigheten att gå "man ur huse" till landskapets försvar. Skyldigheten innebar att det antal män , som behövdes valdes ut enligt något system, sannolikt efter mantal, en man a\ tio eller tjugo eller något sådant. Engelbrekt Engelbrektsson lyckades få uppbåden att gå utanför landskapets gränser under unionsstriderna på 1430-talet. Men ännu så sent som 1719, då budkavlen gick i Dalarna för att undsätta Gävle undan ryska härjningar, vägrade uppbådet till en början att gå utanför landskapsgränsen in i Gästrikland.

Under medeltiden var det inte fråga om att försvara landets gränser som nu. Det var fråga om strider mellan rivaliserande maktgrupperingar inom riket eller uppror mot olika unionsmonarker. En sak är säker — någon natio­nalism, som i våra dagar, styrde inte. Nationalism i vår mening var ännu inte uppfunnen. Den krassa ekonomiska och makthungriga verkligheten styrde i stället.

Gustav Eriksson och riket
Det är när kung Gösta lyckats underkuva landskapens självständighet, som behov uppstår att ordna de medeltida krigsskarorna till organiserade för­band användbara av kungen för hans syften. Riksdagen 1544 beslutade om de första inhemska förbanden i stället för de opålitliga uppbåden och för att ersätta de dyrbara legotrupperna. Den legala grunden för riksdagsbeslutet är skyldigheten att gå man ur huse.

Den första bevarade rullan över knektar från Dalarna är redan från 1545. Dessa milistrupper inordnades i bataljonsförband, kallade fänikor, indelade i kompanier. De inkallades, när de behövdes. Kronan bestämde vilka som skulle uttas till knektar, till allmogens förtret. Från dessa dalfänikor här­stammar Dalregementet i rakt nedstigande led.

Stormaktstiden
Sveriges stormaktsambitioner kan sägas börja med Erik XIV och fullföljas av bröderna Johan och Karl, sedan Sigismund bortmanövrerats. I striderna om makten i Ryssland under den stora oredans tid i början av 1600-talet del­tog Sverige med trupper och med växlande framgång. I dessa strider deltog också fänikor från Dalarna.

Gustav II Adolfs aspirationer i Centraleuropa under trettioåriga kri­gets tid, krävde en bättre organiserad och finansierad krigsmakt liksom en väl fungerande civil administration i hemlandet. Det är nu, som det äldre indelningsverket ser dagen, konfirmerat efter kungens död genom riksdagsbeslutet 1634, som ju också skapar en regional organisation — vår länsindelning. Allt detta åstadkom en hittills osedd fasthet och stadga. De kaotiska förhållandena under trettioåriga krigets tid medförde dock ingen bra långsiktig finansiell lösning gällande krigsmaktens kostnader på sikt. Det är under denna tid Dalregementet blir till. Genom en överenskommelse 1621 mellan kungen och befolkningen i Dalarna om det ständiga knektehål­let i stället för kronans utskrivningar, föddes det äldsta indelta regementet. När man 1625 ändrade regementets namn från det ursprungliga Österdal-regementet till Dalregementet har detta fått gälla som tillkomstår — ett inte helt logiskt beslut. Fänikorna döps om till skvadroner för att på Karl XI:s tid få namnet bataljoner.

För att skaffa bättre resurser för krigsmakten, främst för kavalleriet, på­bjöd Karl X Gustav fjärdepartsräfsten. Genom kungens död blev den ofull­bordad. En fastare grund skapas med det yngre indelningsverket på 1680-talet. Det byggde på tidigare tankar och är inte någon egentlig nyskapelse. Genom den hårdhänta reduktionen fick kronan tillräckligt med hemman, som kunde användas för krigsmaktens avlöning. Det gällde främst att avlöna befälet med boställen och kavalleriet med rusthållshemman. Detta tog en mycket stor del av kronans tillgångar i anspråk. I gengäld kunde den finan­siera krigsmakten i flera hundra år.

Så småningom blev det uppenbart att systemet överlevt sig självt, inte minst efter katastrofen 1809 och napoleonkrigens massarméer. Förändring­ens vindar har aldrig tidigare blåst hårdare över Europa än under 1800-talet. Men vad som inte förändrades var Sveriges försvar. Det tog hela århundra­det. Inte förrän 1901 fick Sverige ett modernt försvar.

Försvarets behov av modernisering
Armén bestod av den indelta armén och av värvade trupper i gardes­regementen och artilleriregementen med lågt socialt anseende. Försvaret befann sig i en förfallsperiod. Befälskårerna var av miliskaraktär, deltidstjänstgörande och med hög medelålder. Grundutbildningen av de indelta var kort och slentrianmässig. Man hade årliga repetitionsövningar om 20 dagar. De värnpliktiga hade också otillräcklig utbildning. Man kunde länge köpa sig fri från värnplikten. Beväpning och utrustning var gammalmodig och av medioker kvalitet. Högre förband saknade under­hållsorganisation. Flottan började moderniseras först på 1880-talet med pansrade fartyg.

Dalregementet skiljde sig inte från övriga indelta förband. Men Rommehed, anskaffat 1796, blev dock inte enbart ett utbildningsläger utan också ett centrum för dalfolket i södra Dalarna kring midsommartid, då regemen­tet var samlat där. Lägrets utbyggande och förskönande blev befälskårernas stora intresse. Bevarandet av Rommehed under 1900-talet och traditioner därifrån har inte bara varit en kulturgärning utan också haft mycket stor betydelse för den plats Dalregementet fått hos dalfolket.

Man kunde inte i riksdagen komma överens om en lösning av försvarsfrå­gan i denna brytningstid mellan gammalt och nytt. Annars tycker man att det fanns många goda skäl för en förändring mycket snabbare än som blev fallet: den långa direkta gränsen mot Ryssland, Krimkriget 1853-56 med Ålands demilitarisering, det dansk-tyska kriget 1863-64, tysk-österrikiska kriget 1866, bildandet av det tyska kejsardömet efter 1870-71 års fransk-tyska krig liksom nordamerikanska inbördeskriget på 1860-talet.

Visst stod försvarsfrågan i centrum i tvåkammarriksdagen efter 1866. Men en reform kopplades samman med avskaffandet av grundskatterna på jorden, som hittills finansierat försvarets huvuddel. Kamrarna kunde inte komma överens. Genombrottet kom med riksdagsbesluten 1885 och 1892. Pådrivande efter 1892 års beslut blev bl a boerkriget i Sydafrika, spänning­arna inom unionen med Norge samt russifieringen av Finland och Balticum, när Ryssland sökte hejda den framväxande nationalismen i dessa erövrade randstater. Allt detta bidrog till att en fördjupad svensk nationalkänsla växte fram under slutet av 1800-talet. Resultatet blev försvarsbeslutet 1901, då ett värnpliktsförsvar blev verklighet tillsammans med en heltidstjänstgörande befälskår. Men det behövdes nästan 100 år för att nå dit.

1901 års försvar
1901 års försvarsbeslut innebar en smärtsam omställning. 1904 kom beslutet att regementet skulle flytta till Falun 1909. 1904 inryckte den första värnpliktskontingenten till Rommehed för sex månaders utbildning. I Falun byggdes samtidigt tre bataljonskaserner med vardera fyra kompanier. Varje kompanivåning fick sex logement, ett befälslogement för fyra underbefäl, ett gemensamt expeditionsrum för kompanichef och adjutant, tvätt- och duschrum samt toalettrum. Befälet var fast placerat vid respektive kompanier, ett arv av indelningsverket. Kompaniadjutanten och ytterligare en underofficer fick lägenheter i ena änden av kompanivåningen.

Varje kompani utbildade årligen en av krigskompaniets plutoner. Den sjätte utbildningsmånaden var repetitionsövning för hela krigskompaniet, då de två tidigare plutonerna inkallades. Varje år var regementet således krigsorganiserat med tre kompanier. Denna kloka principlösning skulle inte få bestå längre än till 1925.

Den politiska oppositionen ville förändra samhället radikalt och angrep det som ansågs stå i vägen, nämligen tronen, altaret och svärdet. Det lokala svärdet i Falun, Dalregementet, fick därför utbildningen ackompanjerad av antimilitära yrttringar, som emellertid fick ringa gehör hos de värnpliktiga. Falu-Kuriren hade inte mycket till övers för regementets befälskårer och kritiserade dem, så ofta tillfälle gavs. 1914 års försvarsbeslut om förlängd utbildningstid och pansarbåtsbygge föregicks av skarpa motsättningar. Hit hör bl a Sven Hedins tal på officersmässen i Falun 1913, bondetåget till Stockholm 1914 och regeringen Staafs avgång efter detta.

1925 års försvar
Efter kriget genomförde riksdagen den av oppositionen önskade rösträtts­reformen 1918-19, samtidigt som turbulensen ute i Europa efter kriget var betydande. I Sverige gjöt rösträttsreformen olja på de politiska vågorna. Men försvarsvännerna kom i underläge. Förhoppningarna om aldrig mera krig ledde till nedrustningen 1925. Regementet var i farozonen för indragning, men blev kvar med en fredsorganisation om två utbildningsbataljoner om fyra kompanier vardera. Utbildningstiden skars ned till tre månader. Kompanierna fick inte längre fast befäl och utbildade inte längre sina egna krigsförband. Det krigsorganiserade kompaniet styrde inte längre fredskom­paniet. Det blev förstås sysselsättningsproblem för befälet under en stor del av året. 1936 års försvarsbeslut — som innebar slut på fortsatt nedrustning men ingen egentlig förstärkning — uppfattades ändå som en vändpunkt och tron på en framtid för försvaret ökade.

Upprustningen under andra världskriget
Under 1930-talet, då nationalsocialismen tog makten i Tyskland, var det egentligen bara Winston Churchill som insåg faran. Den svenska regeringen stärkte inte försvaret i tid genom en snabbt igångsatt upprustning. Sverige måste därför genomföra en snabb och därigenom onödigt dyrbar upprustning, när kriget väl var ett faktum under högst påtaglig risk för landets existens och stora bekymmer, när det kom till det praktiska genomförandet av upprustningen.

Utgångsläget var onekligen inte det bästa — en värnpliktsarme med 90 dagars utbildning, utan utbildning i vintertjänst, befästnings- och hinderarbeten, spräng- och mintjänst samt sjukvårdstjänst. Kompani- och bataljonschefer var i ett för högt åldersläge utan erfarenhet av fältförhållanden och uppträdande i bataljonsförband än mindre i högre förband. Kompanier och bataljoner var inte samövade, befäl och trupp hade inte haft med varandra att göra tidigare. Vapenutrustningen var omodern och föråldrad och med stora brister bl a ifråga om pansarvärnsvapen och minor.

Nu krävdes att en befälskår, dimensionerad för fyra till fem månaders utbildning av 600-700 man årligen, skulle utbilda 3000 man årligen, varav hälften i 12 månader och dessutom göra tjänst vid krigsförband vid rikets gränser. Tillgången på reservbefäl och landstormsbcfäl och tvångsvis uttaget värnpliktigt befäl gjorde det möjligt att frigöra yngre aktivt befäl för utbildningsarbetet i depån i Falun. Det är ett beundransvärt mirakel att under sådana förhållanden sätta upp krigsregementet I43 år 1942 och därtill tre lokalförsvarsbataljoner. Äran tillkommer förstås regementsledningen, men främst den yngre befälskåren.

Efter kriget
Efter det andra kriget nedrustades inte försvaret som efter det första. Men utbildningstiden skars ner och materielanskaffningen sattes på sparlåga. Den nya socialdemokratiska regeringen började sitt arbete att på sikt omvandla Sverige till ett folkhem i Per Albins anda. Utrikespolitiskt var läget däremot oklart.

Ho Chi Mins uppror i Franska Indokina, som skulle sluta först 1975, fick till en början ingen särskild uppmärksamhet i Sverige. Men spänningarna mellan Sovjet och USA skulle snart uppmärksammas desto mera. Tilltron till Förenta Nationerna var inte heller lika stor som en gång till Nationernas Förbund. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var omtum-lande och skrämmande för sinnena. 1947 kom Marshallplanen för Europas återuppbyggande för att förhindra ett sovjetiskt maktövertagande. Svaret blev 1948 berlinblockaden och pragkuppen. 1949 bildades försvarsförbundet NATO med bl a Danmark och Norge som medlemmar. Det nordiska försvarsförbund, som Sverige önskade 1948-49, kapsejsade. 1949 segrade Mao Tse-tung i Kina och 1950 utbröt Koreakriget. Det var liksom inget läge för nedrustning i Sverige.

Denna negativa världsutveckling resulterade i 1958 års försvarsbeslut, som gavs stadga genom kompensation för pris- och lönefördyringar. Dessförin-nan hade Warszawapakten bildats 1955, Ungernkrisen och Suezkrisen ägt rum 1956 och den första sputniken sänts upp 1957. Samma år bildas Kol- och stålunionen, föregångaren till EU. Det var 1960 Europa delades genom berlinmuren och järnridån. Det kalla kriget blev ännu kallare. Cubakrisen kom 1962, då Sovjet föll undan för USA. 1965 skedde en kraftig amerikansk uppladdning i Vietnam, ett krig som inte skulle ta slut förrän 1975 med amerikanskt nederlag.

Man kan tycka att tiden inte var mogen för en svensk nedrustning. Men 1968 sprack den tidigare enigheten om försvaret och Folkpartiet och Högerpartiet lämnade förhandlingsbordet. Det är nu som den nedrustning startade som då inte fick kallas så. Dess yttersta konsekvenser ser vi i dag.

Det är försvarsbeslutet 1972 som inleder och lägger grunden bl a genom att kompensationen för pris- och lönefördyringar tas bort. Försvarsanslagens köpkraft urholkades pa så sätt efter hand. Inget av de följande försvarsbesluten har därefter och till i dag varit helt finansierade med hänsyn till de uppgifter som samtidigt ålagts försvarsmakten.

Det kalla krigets slut och de höga kostnaderna för välfärden har fått riks­dagen att skrota det militära försvaret, vars uppgift var att försvara Sverige. I fåfäng tro att det numera inte längre finns något militärt hot mot landets självständighet, har riksdagen i stället beslutat införa ett s k insatsförsvar av ringa styrka och till lägre kostnader än tidigare. Insatsförsvarets huvudupp­gift är att vid behov kunna ställas till FN:s förfogande.

Olyckligtvis är även detta försvar underfinansierat. Ty kostnaderna för av­vecklingen av tidigare försvar är betydande och innebär dessutom en gigan­tisk kapitalförstöring, inte minst personellt. Tidigare beställd materiel, som inte nu behövs, måste betalas. Pengarna räcker sedan inte till att "vässa" det nya insatsförsvaret. En gammal sanning besannas. "Snålheten bedrar vis­heten", när visioner vid skrivborden inte överensstämmer med verkligheten.

Cirkeln är nu sluten. Liksom på medeltiden återstår i Dalarna och annorstädes till rikets försvar blott trupper motsvarande det medeltida uppbådet.
Något Dalregemente finns inte mer.