Ur Armborstet 1985/86
Greven av Hobborn
välkänt nom de guerre
Hobborn eller som hans verkliga namn är - majoren Lennart Lindström - har medverkat i eller gett upphov till otaliga historier, historier som gärna med åren följt tesen att "Lite ljug kryddar tal".
Hobborn var och är en friskus av renaste vatten, spänstigare än de flesta, orädd intill oförsiktighet, en god kamrat, populär hos sin trupp och ofta medelpunkten vid mässfesterna
Hans bravader är oräkneliga. Skorstenen i Vikmanshyttan som Hobborn skulle fälla blir en meter högre för varje gång man hör historien liksom antalet krossade fönsterrutor blivit fördubblat.
Ryttaren Hobborn ledde Hubertusjakter med oändligt stort antal deltagare. Hans pionjärers brogjutningar blev med åren av Sandöbrons klass och hans sprängövningar har fått något av Hiroschimabombens ryktbarhet.
Till sina meriter räknar han t ex segern i milots moderna femkamp en gång och många ryttarsegrar. Simövningarna i regementsbassängen icke att förglömma. Hans löparförmåga ledde till att han fick namnet Hobborn. Och så här gick det till.
En eftermiddag 1934 var en busslast officerare på väg hem till regementet från en dryg befälsutbildningsdag. Hobborn råkade hamna intill idrottsofficeren löjtnant Silverhjelm som var en stor entusiast för friidrottsmärket. Fältsoldaten Lennart Lindström hade begränsat intresse för att en soldat skulle kunna hoppa 135 cm högt eller kunna springa 100 m på 13 sek om han saknade en ordentlig grundkondition.
"Se på mej", sa Hobborn, "Jag lovar dej att jag skall ta med mej utrustningen, som vi haft nu, och springa din mil på stipulerade 50 min. Silverhjelm trodde inte på detta. "Skall vi slå vad" sa Hobborn. "Gärna" sa Silverhjelm. Vadet gällde fem kronor.
Sträckan mättes upp. Det blev inte till Hobborn utan fram till Sveden. Kontrollanter på mc skulle sekundera.
Med stövlar och fältuniform, pistol och ryggsäck bar det iväg. Det lopp som senare skildrats på för varje berättare eget sätt hade startat. Hobborn sprang för femman och äran och klarade tiden men var helt slut när han kom fram.
Men därmed är inte historien slut. Hobborn tog sin cykel och skyndade hem till sin omtänksamma och religiösa inackorderingstant på Kyrkbacksvägen. När hon såg hur slut han var kom hon med ett grogglas Medeira. "Drick det här så kvicknar du till" sa hon. Hon brukade värma ett par hinkar vatten för att Hobborn skulle få skölja av sig kaserngårdsdammet före middagen och kvällens subalternförlustelser. Den här gången såg hon denna service som alldeles särskilt angelägen.
Baljan på golvet fylldes på med vatten. Men Hobborns ben hade svullnat så han kunde omöjligt få av stövlarna. Goda råd var dyra. Nöden har ingen lag. Hobborn kallade på värdinnan som fick lära sig hur en krigare får av sig stövlarna. När tanten fått ett bra grepp satte Hobborn den andra foten i baken på sin välgörerska. Plötsligt lossade stöveln. Värdinnan gick i däck, kvicknade till och proceduren upprepades.
Hobborn tog fram sin m/ä för att så oberörd som möjligt kunna avnjuta middagen på mässen. Kamraterna beslutade att Lennart Lindströms bravad borde göra honom odödlig, minst av samma dignitet som någon av de tre musketörerna. Fänriken Lennart Lindström dubbades till "Greve av Hobborn".
Karl Erik Nordström (1959/0401:5)