ROMMEHEDSLÄGRETS TILLKOMSTHISTORIA
(utdrag ur Inventering och byggnadsvårdsplan, 1975)

Dalregementet bildas
1617 sammanslogs fänikor från Västmanland, Dalarna och Uppland till Upplands storregemente som åter delades 1625. Då uppstod Kungl Dalregementet. Officerarna skulle se till att soldaterna underhöll sina färdigheter i “exercitier”, dvs handgrepp, marsch och målskytte. Detta gjordes regelbundet utanför sockenkyrkan eller på andra platser. Drillningarna förlades i anslutning till de ordinarie tingen så att soldaterna skulle kunna bestraffas samtidigt om de hade gjort några förseelser. Först efter 1680 förekom övning med hela regementet samlat. Kungl Maj :t förordnade så att kompanimöten skulle hållas minst en gång i månaden samt att hela regementet skulle sammandragas till övning i slutet av augusti varje år. Detta s k regementsmöte pågick i 114 dagar.

Hela regementet sammandrogs vanligen till generalmönstring. Mönstringsplatserna låg på olika ställen, t ex Falun, Leksand, Naglarby.

Första gången Tuna hed nämns som övningsplats är 1736, då regementschefen Johan Fredrik von Didron föreslog landshövdingen Nils Reuterholm att heden, som var ‘ett ofruktbart ställe’ och lämpade sig till exercisplats, borde avröjas till ständig mötesplats för regementet. Landshövdingen gjorde dock invändningar, varför mötet detta år hölls vid Amsberg. Överste von Didron sökte även följande år få Tune hed till mötesplats, men utan resultat. Regementsmötet förlades det året till Buskåker, en plats som kom att användas under mitten av l700-talet. Ett par möten hölls visserligen vid länsmansgården i Ål men mot slutet av frihetstiden hölls regementsmötena vanligen vid Buskåkers och Hesse byar, där regementet var inkvarterat medan övningarna skedde på den så kallade Hesseåkern.

Buskåkers och Hesse byar vid Stora Tuna kyrka erbjöd en mängd fördelar framför andra platser. Där fanns tillgång på gott vatten, närheten till de stora byarna underlättade inkvarteringen, fälten var tillräckligt stora för regementet och dess kompanier att öva på och platsen låg centralt. Men trots fördelarna ansågs den mindre lämplig. Olägenheterna framgår tydligt i den berättelse, som ingavs efter 1787 års generalmönstring, där det heter: ‘på hvarjehande sätt är odrägligt på denna stora rymd; då starckt blåsväder inträffer, sönderslitas Kongl Maj:ts och Kronans tält; manskapets kök och kokkittlar fyllas med sand och monderingarne förderfvas af damb’.

Regementets chef överste Klingspor föreslog samma år med anledning av dessa olägenheter att regementet skulle få en ständig mötesplats på heden vid Romme by. Generallöjtnant G A von Siegroth förklarade sig emellertid ej kunna bestämt tillstyrka denna förflyttning, då den nya platsen, ‘som nu är bevuxen med myckenhet enbuskar och föga sten’, led brist på vatten och ej heller hade ‘någon svalcka eller skygd af skog för hetta eller oväder’, men ansåg det dock vara skäl att underställa förslaget Kungl Maj:ts prövning.

Överste Klingspor uppgjorde emellertid kontrakt med Romme byamän om brukningsrätten till heden, som då var byallmänning. På hösten 1787 ingick han till Kungl Maj:t med anhållan att på ‘Rommebyggeheden’ få anordna en ständig mötesplats.

Genom att ryska kriget kom emellan hann någon resolution inte avges utan frågan fick vila. Den togs åter upp 1790, men då hade redan ett annat förslag lämnats, denna gång av riksdagsmännen i Ovan- och Nedansiljans fögderier. Vid riksdagen året innan hade dessa nämligen väckt förslag om att förlägga mötesplatsen till Leksand. Det skäl som framfördes var att Leksand låg centralare och härigenom skulle besväret med mötesmatsäckarnas och munderingarnas framforsling till platsen underlättas väsentligt.

Även landshövdingen i länet, Johan Magnus af Nordin, yttrade sig över de båda förslagen. Han förklarade att det i Leksand inte fanns någon lämplig övningsplats och att inte heller den föreslagna platsen på Rommehed var ändamålsenlig, dels för att marken där bestod av flygsand ‘som under trouppens exercise vore högst otjenlig’, dels emedan den enda vattentillgång som fanns var ‘en liten damgjöl eller puss, hvars stillastående vatn till kokning och andra behof vore under ett regementsmöte för soldatens helse skadelig’.

Landshövdingen ansåg därför att regementet som dittills borde hålla sina möten vid Buskåker och Hesse. Och därvid blev det för den gången.

Men frågan kom upp igen. Regementet hade 1794 som ny chef fått överste Georg Jonas von Wright. Han kom närmast från Björneborgs regemente efter ett tjänste- och lönebyte med Klingspor, som nu nått generallöjtnants grad.
von Wright var känd för att vara en karl som höll ordning där han drog fram och hans namn lever ännu kvar i befolkningens minne som ”Vrigten”.

I slutet av 1795 ingick han till Kung Maj:t med anhållan att mötesplatsen skulle få förläggas till Rommehed, omkring 500 m från den plats som Klingspor föreslagit och som 1790 börjat avröjas. Landshövdingen, som åter fick yttra sig över framställningen, hade nu ingenting att erinra mot förslaget, då regementschefen själv så önskade och vattenfrågan lösts genom brunnsgrävning.