Om regementens ålder, Gustav Vasa och hans livvakt med mera

Regementen med lång tradition och historia vill naturligtvis härleda sitt ursprung så långt tillbaka i tiden som möjligt. Dalregementets ursprung kan skönjas i 1500-talets Dalafänikor men det officiella tillblivelseåret har av historiker och myndigheter satts till 1625.

Svea Livgardes ursprung kan också skönjas i 1500-talet och turbulensen runt Gustav Vasa. I Dalarna avdelades en livvakt om ”16 smocke karlar” åt Gustav Vasa innan han på allvar tog sig an danskarna.

Där någonstans, i historiens töcken, vilar sanningen om när våra regementen egentligen blev till. När dalkarlar gnabbas med livgardister om regementenas ålder så brukar vi dalkarlar i alla fall dra till med att det var 16 dalkarlar som lade grunden till Livgardet.

Här följer i utdrag de första sidorna i  UR DET GAMLA GARDETS ÖDEN, en teckning till Kungl. Svea lifgardes minnesfest 1926. Läs och begrunda.

Sveriges rike var förött, dess folk förlamat. Med bödelsyxan och galgen hade en utländsk herre till synes för alltid utsläckt den anda, som fann det ovärdigt svenske män att vara danska trälar. Det nya herrskapet drog sig ock väl till minnes vilken makt det var som under trenne Sturars baner utgjort den sista obetvingliga kärnan i motståndet mot ett stordanskt välde i norden: den här, Sveriges fria allmoge uppställde efter urgammal rätt och plikt till landvärn. Ända tills tyska landsknektar uppträtt såsom en mäktigare faktor i striden än bågskyttar omkring avsuttna riddare, hade svenska bönder ofta segrat även i kamp på öppet fält. Om de också dukat under den blodiga långfredagen vid

Uppsala, kunde de med en ny och mera kraftfull hövitsman, än de den gången hade, bliva ytterst farliga och lätteligen, där de fingo hållas, resa ännu en storm i landet. Allt medan talet spreds, att den gode konungen, som lagt herremännens huvuden mellan deras fötter, vore bondens vän och skulle sörja för gott köp på salt och annan nödtorft, måttade den verklige Kristian II, Margareta Valdemarsdotters värdige efterträdare, det sista dråpslaget mot den svenska friheten —bonden skulle avväpnas.

Då — i nödens svåraste timma — samlades ”the förnemligeste aff alle socknar” i öster- och Västerdalarna för att besinna sig på sitt och hela fäderneslandets öde, varpå de ”samtyckte och koradhe” vasaättlingen Gustaf Eriksson, vilken en tid gått biltog i deras skogar, till ”Sweriges Rijkes höffuitzman” samt svuro honom ”eedh, lydno och hörsamheet”, sättande ock till honom ”16 smocke vnge karlar, the honom tiena och på honom achta skulle”. Detta skedde uti Mora i januari 1521. Den lilla truppen, uppstånden i samma stund det åter vart dag i vårt land, i samma stund hoppet åter tändes om en svensk framtid, var den första som med rikets återuppbyggare ”vågade och uppsatte liv och blod”. Dess begynnelse var ringa, men den var tagen av det bästa, den stolta stammen kring Siljans vida vikar hade att giva, och den passade väl sin unge herre, som ännu icke hade gods och guld att hålla en större skara egna män. Och så gav Gud lyckan med det nordanväder, som blåste, när Gustaf Eriksson gjorde sin första stöt mot det utländska regementet och lät bud gå till andra landsändar om vad han äskade av fullhjärtade svenska karlar.

På sankt Örjans dag inträdde — efter framställning av de ”förnemligste” — även fyra ”myndige” män såsom Gustaf Erikssons ”lijff achtare”. Deras namn äro av kronisten bevarade, och två av dem äro kända för varje barn i Svea rike: Måns Nilsson på Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan. Det är sagt, att herr Gustaf icke åstundade en sådan vakt, men att han böjde sig för den efter förståndet ej mindre än efter hjärtat gripande vädjan, som kläddes i dessa ord: ”I wete wähl, käre Herre, att I äre then endeste gnista, till hwilken nest Gudh all Sweriges Rijkes välfärd henger; bättre vore och ringare skade att all thenne ganske här vore om halsen än eders persoon alena”.—. Sällan har mänskligt tal inneburit en större sanning, sällan har så mycket berott av en man; I det svenska folkets historia, som dock framför andra folks vittnar om personlighetens makt, törhända aldrig. Därför faller ock ett skimmer av värmande glans över de grå gestalter, som närmast följde Gustaf Erikssons första steg och på hans liv aktade.

Mot slutet av sommaren 1521 hade befrielsekriget hunnit så långt, att den av dalkarlarna upphöjde hövitsmannen på en herredag i Vadstena erkändes såsom ”ganska menige Sweriges Rijkes Höffvisman och Landzherra”. Livvakten ökades med 18 nya män från de södra landskapen, och det är väl antagligt, att herr Gustaf dessutom redan nu tog till sin egen man en och annan av de ”retsinnige” tyska landsknektar, som ställt sig under hans fana, och vilka sig såsom ”hieltar vprechtelige bewijste”. Riksföreståndarens livvakt steg med sin herre i betydenhet. Det var då även nödvändigt, att medlemmarna kunde skicka sig därefter. När Gustaf Eriksson den 6. juni 1523 mottog Sveriges krona, upphöjdes de automatiskt till Konungens drabanter. (Utan tvivel benämndes även riksföreståndarens "livaktare" enligt allmänt rådande bruk "drabanter".)

Konung Gustaf hade stora svårigheter att bekämpa, innan han kunde nå den myndighet, utan vilken en fast styrelse var omöjlig. Auktoritet fanns icke längre i Sveriges rike; vem som därtill hade tillräckligt talande tunga kunde i en handvändning resa en lättrörd hop till värn för en rätt, som ofta endast innebar självsvåld. Gustaf I hade i verkligheten intet annat att stödja sig på än den militära styrka, som i hans gård var honom personligen förbunden, men denna styrka var från början liten, ty kronans inkomster voro utsinade. Både utåt mot konungen i Danmark och inåt mot kyrkans prelater och f. d. ståndsbröder måste han känna sig osäker — trots det vägbanande arbete Kristian II utfört med bilan på Stockholms stortorg. Konungen måste därför hänsynslöst stärka den väpnade makt, som lydde honom allena; och eftersom han icke kunde betala sina soldater med egna och kronans medel, lät han göra det med kyrkans. Med nödvändighet fingo Gustaf Vasas första år en hård, militär prägel, vilken var främmande för gammal svensk sed — vad menige man kunde se var på kornet lika det som så innerligt hatats, när det kommit in i riket med unionskonungarna för att krossa den svenska friheten. I den efter döden mera än i livstiden älskade herr Stens dagar, vilka ofta av oppositionen återkallades i minnet —naturligtvis icke på grund av deras allmänna förträfflighet, utan på grund av det ofog till egen nytta, som då utan särdeles risk kunde bedrivas —, hade det icke funnits mer än 5oo knektar i riket; nu var landet belagt med borgläger och klostren uppfyllda av en soldateska, vilken officiellt lönades med den del, som icke genast inlades i konungens skattkammare, och icke officiellt med lock eller pock tog för sig vad den därutöver tyckte sig behöva. Den egentliga gården behärskades likaså av drabanter och landsknektar, vilka, för att icke te sig såsom ”mera svin och getter” än främmande potentaters liv- och hustrupper, munderades i ”uthackadt och brokot kläde”. Varöver goda tillskyndare bragte menige män, särskilt i Dalarna, till hotande klagan. — Förändringen var ock stor; då den därtill skedde tvärt och hastigt, tedde den sig ännu större än den var i verkligheten. Av den äldsta livvaktens män torde knappast någon funnits kvar, när drabanternas namn i bevarade handlingar för första gången möta oss vid julen 1526.’

(Den äldsta förteckning över drabantkårens medlemmar, som ännu bevaras, återfinnes i 1527 års räntekammarbok och är där upptagen å en räkning för vid julen 1526 utbetalad hjälp. Namnens antal är 23, men listan är tydligen icke fullständig.)  

Endast 8 voro svenskar, de övriga tyska eller nederländska landsknektar. Utlänningarna voro utan tvivel alla väl förfarna krigsmän. Samtliga, om vilkas verksamhet i övrigt något är känt, hade redan innehaft eller skulle snart komma att bekläda befälsposter ända till chefskap över en fänika. Därmed är det sagt, att konungen funnit det angeläget att till sin drabantkår samla det bästa och pålitligaste, som fanns att tillgå i den under befrielsekriget eller senare värvade utländska soldateskan. Varje drabant var direkt och utan mellanhand honom förpliktad. Kårens egentliga gårdstjänst, den inre vakthållningen, stod under gårdsmästarens uppsikt — någon egen hövitsman hade den icke. Dess huvuduppgift var emellertid icke vakttjänst utan att utgöra en befälsreserv, vid vilken småningom nytt befäl kunde utbildas. Vid de tillfällen, då svenska fotgångare sammandrogos till konungens tjänst, såsom t. ex. för räfsten på Tuna hed efter daljunkerns uppror, sändes erforderligt antal drabanter såsom ”fänikedragare och skickemästare” till dessa trupper.

Sådant är det ena ursprunget till det kungliga garde, vilket omsider blev det regemente i den svenska hären, som i dag nämnes Svea lifgarde. Det andra ursprunget, även det med roten i Dalarna, är endast tre månader yngre. På samma sankt Örjans dag, som nyss är nämnd, dvs. den 23. april 1521, indelade Gustaf Eriksson i Romfartuna sin första här i fänikor under fälttecken, som dalkarlarna gjort sig av det ”silke eller cindell”, vilket blivit taget bland ”en hoop Tydskes kramgodz ther war på Kopparbergz Fahlu”. En av dessa fänikor utgjordes av ”vnge kneckter, som tå kallades fotegongere”. Dess elddop följde endast ett par dagar senare vid Västerås, och inom ytterligare några veckor hade den nya truppen, under befäl av Lasse Eriksson, vilken tidigare tjänat herr Sten Sture för hovman (Till häst och i blankt harnesk) och i övrigt var känd såsom ”duglig karl”, kämpat i strider vid Uppsala och under ett nödtvunget återtåg därifrån vid Läby vad frälsat herr Gustaf undan den påträngande fienden.

När landvärnet 1522 upplöstes i samband med en utsträckt anställning av utländskt krigsfolk, behöll riksföreståndaren de svenska fotgångarna i sin tjänst, och året därpå finner man en del av dem ingå såsom ena hälften av Henrik von Cölns fänika, vilken i övrigt bestod av tyska landsknektar, och med detta förband deltaga i ett tåg mot Viken. Sedan Gustaf Eriksson tagit kronan i besittning, blevo de ursprungligen efter värnpliktens bud utryckta fotgångarna ”h. nadis egne suenske fottgångare” —dvs. konungens egna avlönade knektar till skillnad från frälsets rusttjänst, landvärnet och såsom slutna enheter tillfälligt värvade utländska fänikor. Till omedelbar tjänst i gården uttogs en viss styrka, vilken till en början enligt urgammalt bruk liksom drabanterna direkt underställdes gårdsmästaren, men som snart återtog sin organisation såsom en särskild fänika. Då ännu bevarade handlingar första gången —1532 —  lämna namnuppgifter för detta förband, är den liksom den ovan nämnda fänikan från 1523 sammansatt till hälften av svenska fotgångare, till hälften av tyska landsknektar, och dess hövitsman är åter Henrik von Cöln, vilken under den ”lösa organisationens” tid tillhört drabantkåren. Sammanblandningen av svenskt och tyskt folk, som här så skarpt framträder, må synas underlig, men härrör i verkligheten å ena sidan från en noga övervägd plan att småningom utbilda allt flera svenskar till goda landsknektar, och å den andra från en önskan att icke helt överlåta huvudstaden och borgen i Stockholm åt utländska soldater, låt vara att dessa voro särskilt utvalda och utan allt tvivel konungen blint tillgivna.

Mellan drabantkåren och den nu nämnda fänikan —småningom kallad ”Stockholmsfänikan” eller den ”första fänikan” — rådde en stark samhörighet såsom helt naturligt är mellan förband och kårer med samma förläggning och gemensam tjänstgöring. Drabanterna uttogos i allmänhet ur Stockholmsfänikan och återvände efter längre eller kortare tid såsom befäl till denna. I flera fall kvarstodo vid sagda trupp tjänstgörande dubbelsoldnärer i drabantkåren.  Stockholmsfänikan var från början en fast organiserad trupp och är den förste vasakonungens egentliga livgarde till fot. Drabantkåren blev först småningom ett förband i nutida mening. Att det nuvarande Svea lifgarde främst räknar den senare såsom sin första tillvarelseform beror på att Stockholmsfänikan eller, såsom den snart blev kallad, Gårdsfänikan till sist — åter skild från drabantkåren, med vilken den sammanslagits — förlorade sin karaktär av kungligt livgarde.