Organisation

Landsknektarna i Sverige var under 1500-talet och början av 1600-talet organiserade på fänikor. Fänikan var ursprungligen en tysk organisationsform (Fähnlein, liten fana), en avdelning fotfolk som följde en fana. Fänikan var den högsta taktiska och administrativa enheten vid fotfolket denna tid.
Fänikans personal kan indelas i stab och trupp.

Till staben, 20-25 man, hörde;

• Höfvitsmannen, fänikans chef, som ledde striden och skötte ekonomien. Tidvis fanns det också en underhövitsman vid fänikan.
• Fänriken, som bar fälttecknet, fänikan (fanan). Tidvis fanns det två fänrikar.
• Löjtnanter (lutinampt), som var hövitsmannens och fänrikens biträden.
• Profossen, som biträdde vid rättsskipningen. Tidvis biträddes profossen av fältväblar (weifflar).
• Kapellanen (präst), som skötte själavården.
• Bårdskäraren (fältskär), som handhade sjukvården.
• Mönsterskrivaren (sekreterare, rullförare), som förrättade alla skrivgöromål.
• Föraren, som anförde trossen och svarade för röjning av marschvägen och utsåg lägerplats.
• Vaktmästaren, som ordnade truppens uppställning och bevakning.
• Några trumslagare och en pipare (flöjtist, tvärflöjt).
• Mönsterdrängar (hövitsmannens m fl drängar).

Truppen indelades i kvarter (befallningar), vart och ett under sin kvartermästare (befallningsman). Antal kvarter i fänikan varierade men var i grunden fem.
Varje kvarter indelades i ett antal överrotar (hela rotar), vanligen fem, var och en under en överrotmästare.
Varje rote indelades i två underrotar om 10 man, underrotmästaren inräknad.

En fullstor fänika omfattade sålunda drygt 500 man.

Dalafänikornas antal var under 1500-talet i regel två. Under ryska kriget 1555-1557 bestod den ena av knektar från Österdalarne och Kopparbergslagen den andra av Västerdalarnas och Västerbergslagens knektar. Under samma krig tycks båda fänikorna ha haft någon sorts artilleri eftersom avlöningsräkenskaperna upptar ”en bösseskytte”.

Under de följande fredsåren, 1558-1560, var alla dalaknektarna organiserade i en storfänika men efter Erik XIV:s trontillträde organiserades åter två fänikor med följande mycket annorlunda och kortvariga indelning.

Förlorade hoparna*, 142 man
Två kvarter om 75 respektive 67 man beväpnade med skjutvapen men utan skyddsvapen.
*tyskans "verlorne haufen" med ungefärlig betydelse "avdelad enhet".

Rundelsrotarna, 42 man
Två rotar om 21 man med ”långa värjor” (svärd) och ”rundelar” (ett slags runda sköldar).
Sex man var hakeskyttar.

Slaktordningen, 315 man
Tre kvarter om fem rotar á 21 man”välrustade”, utrustade med ”knektetyg” och ”spetsar”. Sex man per rote var dock hakeskyttar.

Under Erik XIV:sregeringstid (1560-1568) fästes inget avseende vid knektarnas hemvist varför båda dalafänikorna kom att bestå av knektar från samtliga dalasocknar.

Så snart Erik XIV var avsatt (1569) återgick man till den gamla organisationen för att så småningom under Gustav II Adolf ombilda fänikorna till kompanier.

Under 1500-talet var, som tidigare nämnts, fänikan den högsta truppenheten vid fotfolket.
Under Erik XIV bildades dock tre stora fotfolksregementen om tolv fänikor vardera. Dessa regementen tycks dock ha varit mest av administrativ natur. De två dalafänikorna ingick i ”konungens eget regemente” som var det förnämsta, mest övade och bäst utrustade regementet. Denna regementsorganisation upphörde i och med Erik XIV:s avgång.

Då fänikornas styrka i början av 1600-talet minskades till 200-300 man ökade i stället deras antal. Dalafänikornas antal var då oftast tre eller fyra men en kort tid ökade antalet till sex.
Under kriget mot Danmark 1611-1613 ökades antalet dalafänikor till fem till dess dalallmogen på Nyköpings riksdag åtog sej att hålla tre fänikor om 300 man vardera.

1613 erhöll Jesper Andersson Cruus befälet över ”ett regemente svenska soldater” bildat av ur fänikor i flera landskap utvalda knektar. Till detta, Upplands regemente, uttogs från Dalarna 600 man.
1614 bildades ännu ett sådant regemente under Svante Banér vartill 300-400 dalaknektar kommenderades.
Dessa regementen upplöstes 1616 efter hemkomsten från kriget med Ryssland.

1617 organiserades Upplands storregemente med sex fänikor eller kompanier som de nu började kallas. Förutom Dalarnas tre fänikor (kompanier) ingick två från Uppland och en från Västmanland.

Omorganisationerna var som synes legio och värre blev det.

1621 undergick storregementet en genomgripande förändring. Ur de stora fänikorna utvaldes smärre kompanier om 147 man inklusive befäl. I Dalarna uttogs på så sätt sex kompanier i Uppland två och i Västmanland två. Dessa 10 kompanier förenades i ett regemente under överstelöjtnanten vid storregementet Åke Oxenstiärna. Oxenstierna gick i fält med sitt regemente medan Jesper Andersson förde befälet över den hemmavarande delen av storregementet. Till ”fältregementet” uttogs i första hand ”gammalt manskap” medan överblivet, i regel nyutskrivet, manskap förblev hemma.

1622 återvände fältregementet till Sverige och uppgick i storregementet med sex kompanier från Dalarna, två från Västmanland och sex från Uppland.

Samma år, 1622, föreslog rikskanslern att fotfolket i riket skulle organiseras i tio stora regementen, vart och ett bestående av tre små regementen om 1200 man på åtta kompanier om 150 man.

Nu börjar det likna någonting som vi känner igen.

Hur mycket av rikskanslerns förslag som genomfördes vet vi inte i detalj men storregementet ”Upplands och Dahls regemente” organiserades enligt plan. Nya kompanier bildades och 1625 bestod storregementet av tjugofyra kompanier. I enlighet med rikskanslerns förslag delades kompanierna upp på tre regementen och nu uppstod, som alla historiebevandrade vet, DALREGEMENTET.