Uttagning / antagning
Landsknekt = periodvis eller permanent anställd till fots kämpande soldat.
Redan 1542 antogs i Dalarna ett antal landsknektar, officiellt som ersättning för avskedade tyska legosoldater. Troligen var de hemligen avsedda för att stävja Dackeupproret men så skedde förmodligen inte. Antagningen var mest att likna vid tvångsutskrivningar i proportion till socknarnas (kyrkobokförda) befolkningsmängd.
Vid vinterns inbrott hemförlovades knektarna och tilldelades ”handpenningar” samt upptecknades (registrerades). Nya knektantagningar verkställdes sedan under några år genom ”så att säga frivillig utskrivning” varvid handpenningar erhölls.
Handpenningar, årlig knektlön och ”ringa beskattning” bidrog till att göra knekttjänsten något så när attraktiv.

År 1549 fanns 843 mönsterregistrerade knektar i Dalarna

Mora	211	Torsång	4
Orsa	108	Hedemora	46
Rättvik	40	Lima	23
Leksand	100	Malung	24
Gagnef	28	Nås	8
Tuna	79	Floda	12
Kopparberget	35	Norr- & Söderbärke	25
Vika	24	Grangärde	9
Skedvi	16	Norberg	24
Husby	27	Summa	843

I Dalarna uppsattes i regel två fänikor om cirka 500 man, tidvis tillsammans med Västmanland. (Fänika = en avdelning fotfolk som följer en fana)

Under Erik XIV´s regering 1560-1568 pågick krig nästan ständigt varvid verkliga utskrivningar företogs årligen för att hålla fänikorna fulltaliga. Förutom frivilliga och lösdrivare drabbades även den fasta befolkningen.

Från och med Johan III´s regering (1569-1592) och långt in på 1600-talet företogs nästan årligen utskrivningar för komplettering av fänikorna. Knektar stupade, skadades, insjuknade eller avdankades av åldersskäl.

När man studerar nedanstående tabell över Sveriges krig under åren 1521 – 1625 förstår man att kungarnas krig kostade förödande många knektliv. I fält tog sjukdomar och farsoter fler liv än striderna.

Gustav Vasas befrielsekrig	1521-1523	Kalmarunionen
Grevefejden	1534-1536	Danmark
Stora ryska kriget	1554-1557	Ryssland
Nordiska sjuårskriget	1563-1570	Danmark-Norge
Första polska kriget	1563-1568	Polen-Litauen
Nordiska tjugofemårskriget	1570-1595	Ryssland
Avsättning av Sigismund	1598-1599	Svenskt inbördeskrig
Andra polska kriget	1600-1629	Polen, Litauen, Tysk-Romerska riket
De la Gardieska fälttåget	1609-1610	Polen-Litauen
Ingermanländska kriget	1610-1617	Ryssland
Kalmarkriget	1611-1613	Danmark-Norge
Trettioåriga kriget	1618-1648	Tysk-romerska riket, Spanien, Ungern, Kroatien, Danmark-Norge

Vilka var det då som blev knektar, frivilligt eller motvilligt?
Kungliga förordningar härvidlag utfärdades med få års mellanrum.

År 1569 tillhölls fogdarna Lasse Bagge och Jöns Danielsson att noga övervaka att vid utskrivning icke fick uttagas ”enda manshjälpen”.

År 1571 erhöll hövitsmannen Olof Helsing befallning att ”förnämligast uttaga ogifta karlar samt ännu tjänstbara förlovade (=avskedade) gamla knektar”.

År 1575 skulle dalahövitsmännen Olof Helsing och Hans Olsson förstärka sin fänikor till 500 mans styrka varvid de skulle tillse att det gick rättvist till ”så att icke enda manshjälpen eller brukare av större hemman uttogs”. Samtidigt förbjöds präster, fogdar, länsmän med flera att, som ofta skett, ”försvare eller under sig stinge flere drengier änn som hvar och een nödtorfteligen kan behöffve till att bruka sin åker och Eng”

År 1577 utgavs en förordning med noggranna föreskrifter om hur utskrivningarna skulle gå till varav bland annat framgick följande:
Befriade från uttagning skulle vara
- alla bofasta bönder samt torpare och landbönder (=arrendatorer) som inte hade någon legohjälp
- alla gamla, orkeslösa bönder som själva inte förmådde arbeta och inte hade mer än två söner eller en legodräng samt änkor i samma belägenhet
- alla till krigstjänst odugliga samt vanfrejdade vare sej de ägde hemman eller ej
- alla under 20 och över 40 år

Självskrivna för uttagning skulle vara
- inhysesmän och de som inte erlade skatt för innehav av jord
- kringvandrande hantverkare som kunde av allmogen umbäras och icke voro hemmansägare
- icke i tjänst varande legofolk samt överflödiga drängar hos prästerna och borgerskapet
- landtköpmän, nederlagssvenner och sådana personer i städerna som icke erlade skatt

För en uttagen knekt kunde man leja någon annan i hans ställe vilket troligen bara välbeställda fäder hade råd att göra för att få behålla sonen hemmavid

I en särskild fullmakt samma år skulle före alla andra utskrivas alla gamla knektar som mer än dels stuckit sig undan samt de som givit sej till gruvdrängar och smältare vid bergverken för att undgå utskrivning

År 1579 anges i en liknande fullmakt att bergsbruket icke skulle tillfogas någon skada genom utskrivningarna men för övrigt skulle ingen vara fri förutom adelns landbönder närmast sätesgårdarna. Särskilt skulle prästernas, fogdarnas och länsmännens överflödiga drängar utskrivas.

Socknarnas storlek, oftast beräknat i mantal, avgjorde hur många knektar som respektive socken skulle svara för.

Ett mantal ansågs vara en gård som kunde försörja en medelstor familj (åker, äng, skog, fiskevatten). Många mindre bärkraftiga gårdar ansågs utgöra 1/2, 1/3  eller 1/4 mantal o s v. Ett antal gårdar (mantal) utgjorde en rote som skulle svara för en knekt och naturligtvis skaffa ersättare efter hand som strider och sjukdomar decimerade fänikorna.

Antalet landsknektar i Dalarna varierade kraftigt under årens lopp men låg för det mesta mellan 600 och 1200. I början av 1600-talet höll Dalarna och Västmanland tillsammans 1000 knektar varav 600 från Dalarna.

Under årens gång varierade system, principer och organisation för utskrivningarna. År 1616 visade sig dalaallmogen vara ovillig att underkasta sej ännu en utskrivning och på grund av det rådande missnöjet blev det heller inget utav.

Under Karl IX´s regering (1599-1604) gjordes vissa försök att lägga lejning till grund för anskaffning av krigsfolk. Ett antal helbesuttna bönder skulle leja en karl, utrusta och försörja honom. Detta skulle finansieras genom att varje bonde erlade 1 öre i månaden för varje man och kvinna mellan 16 och 60 år som fanns i hushållet. Förslaget vann ringa tillslutning men liknade Det Ständiga Knektehållet som antogs i Dalarna redan 1621 då man åtog sej att hålla 1400 man under vapen för att i gengäld befrias från utskrivningar.

Det ständiga knektehållet, Det yngre indelningsverket eller roteringen var ett åtagande från allmogen att ständigt hålla ett visst antal män under vapen för att i gengäld befrias från utskrivningar. Det infördes efter hand och fullföljdes under Karl XI´s regering (1660-1697)

I efter hand kommande avsnitt kommer vi
att göra yttrligare nedslag Dalregementets historia, del 1.