Nedanstående händelser rapporterades naturligtvis omedelbart både skriftligt och muntligt. Man kan då fråga sej varför Axel Frieberg gjorde dessa "anteckningar ur minnet" tre år senare. Någon som vet nå't? Rapport i så fall till webmaster@dalregementetsmuseer.se

Iakttagelser under 9./I 13 gränsbevakning vid Grundforsen april – maj 1940
av kompanichefen, kaptenen vid I 13 Axel Friberg.

Den 14. (?) april 1940 (Söndag)

Den norske utrikesministern Koht ankom förmiddagen. Han var mycket trött och uppriven. Då all tid åtgått sätta orten i försvarstillstånd, hade chefskvarteret ännu ej ordnats. Utrikesministern jämte en representant för svenska utrikesministeriet, greve Douglas, måste därför taga in i matsalen till det hus, där jag bodde. I samma rum sutto soldater ur mitt kompani och drucko kaffe, varför Koht var föga ostörd. Samma morgon anlände ett flertal civila norrmän, av vilka ett par voro avsevärt skakade och gåvo upprörda skildringar från bombningen av Nybergsund. Den norske konungen hade under bombningen vistats där. Endast några gevärsbeväpnade civilklädda karlar med armbindlar hade utgjort konungens skydd.


Kan detta vara matsalen i Friebergs kvarter som han nämner ett par gånger i minnesanteckningarna?
Frieberg sitter här som nummer två från vänster.

Den 2. maj 1940 (Torsdag)

Norska soldater började anlända och sändes under bevakning till bataljonsstabens kvarter i Sälen.

Den 3. maj 1940 (Fredag)

Den norske kaptenen Brandt jämte en löjtnant, född österrikare, vilken enligt uppgift deltagit i förra världskriget och sedan sju år tillbaka haft norskt medborgarskap, anlände. De omhändertogs och förplägades i min matsal och berättade i huvudsak följande:

En träffning hade föregående afton ägt rum vid Gröndalen. Striden var från norsk sida i allt väsentligt planlagd av österrikiske officeren, ehuru kapten Brandt fört befälet. Den senare, som haft stabstjänstgöring i Oslo men flytt därifrån vid den tyska ockupationen, hade (sannolikt i Elverum) fått befälet över en i hast organiserad styrka motsvarande ett kompani. Styrkan hade dessutom varit utrustad med sex kulsprutor (mitralliöser). Terrängen vid Gröndalen hade valts med tanke på eldöverfall mot en sydvästifrån väntad tysk styrka.

Efter kapten Brandts beskrivning hade terrängen på ömse sidor vägen utgjorts av en öppen slätt, begränsad av åsar på ömse sidor, vilka längst åt öster löpa samman till vägens närhet på ömse sidor. Där slätten smalnade österut hade i all hast ordnats en vägspärr, bestående av vägsalttunnor, vilka fyllts med grus och staplats vid sidan av och på varandra. Kulsprutor och gevärsinfanteri hade grupperats så väl vid spärren som på åsarna på ömse sidor vägen. I avsaknad av handgranater hade den österrikiske officeren lärt de norska soldaterna att tillverka sådana av plåtburkar fyllda med dynamit, grus och spik. Det hade inträtt mörker eller halvskymning, innan tyskarna kommo. Någon svårighet att följa dessas framryckning hade icke förelegat, emedan den tyska bevakningstruppen (om överhuvudtaget någon sådan varit avdelad) sköt framför sig med ljusraketer och lyspistolsskott. En tät samling av bilar med tyska soldater stannade framför vägspärren. De främsta soldaterna hoppade ur och började bearbeta vägspärren med händer och verktyg i omedelbar närhet av de norska mynningarna. Norrmännen häpnade över tyskarnas oförsiktighet. Under tiden tätnade bilkolonnen allt mer genom bakifrån anländande bilar. Nu kommenderade den österrikiske officeren, som befann sig nedanför en av åsarna mellan egna vapen och fienden, - eld! Verkan blev fasansfull. De tyskar, som kunde, sökte skydd i diken och gropar. Några försvarade sig i en lada på slätten, därifrån de vid norrmännens slutliga upprensning av fältet utjagades med de självtillverkade handgranaterna. Döende tyskar hördes stöna ”Mutter”. Några avsevärda delar av den tyska styrkan undkommo icke.

Kapten Brandt uppgav de stupades antal till 110.

Kapten Brandt uppgav vidare, att hans kompani vore att vänta i efterföljande lastbilar. Dessa skulle medföra, förutom egna vapen, talrikt tyskt krigsbyte. Så blev även fallet. Halvtannat hundratal norska soldater anlände under denna och påföljande dag. De medförde i stort sett följande materiel så långt jag nu efter minnet kan erinra mig. Fullständigt reversal över denna krigsmateriel överlämnades samtidigt som materielen till bataljonsstaben.

Norskt krigsmateriel: ett femtiotal gevär och ett mindre antal kulsprutor, maskinpistoler och pistoler.

Tysk krigsmateriel: (att döma av stämpel i ett tyskt reglemente tillhörande en ”Maschinengewehrbatallion”) gevär, maskingevär (omkring fem) försedda med såväl rullmagasin som patronband i lådor jämte lavettage användbart för såväl mark- som luftbeskjutning, ett pansarbrytande gevär, två 8 cm:s granatkastare, två lätta granatkastare, ett femtiotal handgranater, ett tjugotal pistoler, ett tiotal kulsprutepistoler.

En av de norska soldaterna uppgav dessutom, att de tagit en tysk tank som krigsbyte. Denna hade de fört med sig ett stycke mot den svenska gränsen men tvingats kvarlämna densamma i brist på bensin. Då jag fann detta allt för intressant för att passera utan någon åtgärd, frågade jag de norska soldaterna, om de kunde hämta krigsmaskinen, om de fingo bensin. De svarade ja och ansågo sig även kunna hinna detta, innan tyskarna kunde beräknas hindra dem. En halv dag senare anlände de med krigsmaskinen, som befanns icke vara någon tank utan en terrängbil avsedd för ett maskingevärskompani. Den var försedd med två dragande hjulaxlar baktill, en stödjande hjulaxel i mitten förutom vanliga framhjul. Den var öppen och inredd för ett antal sittande maskingevärssoldater och hade noggrant avpassade fack för maskingevärens bandlådor m m. De norska soldaterna, som knappast voro utbildade sådana, kommo helt glada i hågen över sin seger. Många vinkade med små triangulära gula vimplar med påtryckta svarta dödskallar fästade på en halvmeter långa, spetsiga, smala järntenar. Dessa vimplar voro förmodligen av tyskarna avsedda såsom gasvarningsmärken. Norrmännen voro dessutom oförståndiga att medföra de dödade tyska soldaternas privatbrev, identitetsbrickor m m, vilka dock senare genom min bataljonschefs försorg överlämnades till tysk officer vid gränsen.

Den 4. maj 1940. (Lördag)

Kl 1100 telefonerade den norske tullmannen vid Stöa, varvid han tackade för gott samarbete och med sorg och rörelse meddelade, att nu antagligen vore sista gången vi kunde meddela oss med varandra, emedan tyskarna vore omedelbart att vänta. Ej långt därefter bröts telefonförbindelsen på norsk sida. Posteringen vid gränsen, belägen drygt en kilometer väster om mitt kvarter, meddelade, att en tysk soldat varit framme vid gränsen och därefter försvunnit.

Kl 1240 ankom en tysk patrull om tre man till gränsbommen och anmälde tyskarnas ankomst.

Kl 1850 rapporterade växelföreståndarinnan i Sörsjön (som i sin tur erhållit telefonmeddelande från Norge över en privat bolagslinje längre norrut, som ännu ej av tyskarna brutits), att ett sextiotal tyska lastbilar fullastade med soldater vore på väg över Nybergsund mot svenska gränsen. Jag försatte mitt kompani i stridstillstånd samt begav mig jämte ett par ordonnanser till gränsposteringen, där jag placerade mig vid en vägbom, som jag för det väntade sammanträffandet med tyskarna låtit uppsätta tvärs över vägen. Posteringen hölls färdig till eld. En svensk flagga var spänd mitt i gränsgatan tvärs över vägen. Efter en stund hördes starkt motordån och de främsta tyska bilarna blevo synliga. Maskingevärssoldater hoppade ur och placerade kulsprutor i eldställning i skogsbrynet på andra sidan gränsen och riktade mot min plats. En del tyska soldater framryckte mot och i gränsgatan, som här löper i sned vinkel mot vägen. Jag skrek med hög röst till en ståtlig tysk officer, som befann sig i soldathopen: ”Bitte, lassen Sie die Leute an der anderen Seite der Grenze bleiben”. Han skrek då: ”Leute, was haben sie da”, varvid hans karlar med undantag av tvenne officerare och ett par ordonnanser försvunno på ömse sidor om vägen. Han fortsatte själv fram till mig med sina närmaste män efter att dessförinnan ståtligt och med värdighet hava hälsat den svenska flaggan. Efter några inledande fraser med komplimang för mitt goda tyska uttal, förklarade han sig hava order att på det sorgfälligaste akta den svenska gränsen. Han hörde sig grundligt för om det fanns några ”freiwillige” i närheten, varvid han forskande såg åt ömse sidor om vägen. Jag förklarade, att så icke var fallet, ehuru jag varken då eller nu fullt förstod eller förstår vad han menade med ”frivilliga”. Antingen kan han ha menat att svenska frivilliga skulle hava satt stål i norrmännen och orsakat träffningen vid Gröndalen. I det ögonblick då ordväxlingen ägde rum föreföll mig detta troligast, eftersom jag väl visste om att en svensk löjtnant Björkman enligt uppgift av den norske majoren Arndt uträttat mycket för att förmå norrmännen till motstånd i Nybergsund och Trysiltrakten.

Det kan också vara möjligt, att han med ”frivilliga” avsett de klent uniformerade norska soldaterna, vilka från hans synpunkt knappast kunde betraktas som soldater, och vilka ofta blandat civila och uniformspersedlar. Han frågade därefter efter min ställning, om jag liksom han vore aktiv officer. Han var själv enligt egen uppgift major. Han tillade, att därest gränstrakten var fri från ”frivilliga”, vore hans avsikt att draga truppen tillbaka, endast med kvarlämnande av mindre bevakningsstyrka i Stöa. Därest sammanträffande behövde äga rum mellan befälhavarna på båda sidor, skulle detta ske så att från tysk sida anmälan skulle göras vid den svenska gränsbommen. Därest jag önskade sammanträffande kunde jag utan risk gå utmed landsvägen till Stöa, där närmaste tyska bevakning funnes. Vi skildes åt efter honnör. Den tyska truppen utrymde gränsområdet intill Stöa. Under hela samtalet hade en ordonnans i hans sällskap flitigt, ehuru tämligen dolt, fotograferat mig och omgivningen. Jag drog slutsatsen, att tyskarna hava särskilda bataljonsfotografer, då detta fotograferande verkade normalt och inövat.

Efter återkomsten till kompaniets stridsställning, lät jag en dynamitladdning på 10 kg explodera, vilket ingick i kompaniets vänjningsövningar.

Den 5. maj 1940. (Söndag)

Begärde och erhöll den tyske befälhavaren i Stöa, en löjtnant, ett samtal vid gränsen. Han frågade då om jag hört en kraftig salva gårdagens afton. Jag svarade, att kompaniet avhållit sina vanliga skjutövningar. Han sade sig vara tacksam för underrättelse, därest dylika skjutövningar ägde rum nattetid. Jag lovade tills vidare detta för den tid jag förde befälet.

Vid vidare samtal förklarade han, att norrmännens motstånd varit dem en smärtsam överraskning. De hade ju kommit som vänner och allt hade gått så bra i Danmark. Det måste hava varit engelsmännen, som uppjagat dem.

Jag inlät mig ej på detta spörsmål utan sade: ”Intet land vill se främmande trupper hos sig”.

Den 7. (?) maj 1940. (Tisdag)

Erhöll den tyske löjtnanten ett samtal. Han frågade, om svenskarna omhändertagit en tysk automobil. Jag sade, att frågan ej kunde besvaras. Han frågade: av diplomatiska eller MILITÄRA SKÄL? Jag svarade undvikande.

Antecknat ur minnet.

Uddevalla den 13. juli 1943.

Axel Frieberg

Major.

Vi har fått ett brev med en del kompletterande upplysningar om den österrikiske
officeren som nämns i Fribergs rapport. Klicka här