Dalregementet 375 år

Tal av Herman Lindqvist i Falun den 27 maj år 2000
Publicerat med välvilligt tillstånd av Herman Lindqvist


Dalregementet fyller 375 år — det är en imponerande ålder, fast egentligen är regementet mycket äldre än så. Om man räknar med regementets föregångare, organiserad militär trupp av folk från Dalarna, som man vet deltagit i rikets militära händelser — räknar man så, kan man säga att Dalregementets rötter går tillbaka mer än 500 år.

Jag hade inte förmånen att födas i Dalarna eller att få göra min militärtjänstgöring vid Dalregementet. Däremot har jag i nästan hela mitt liv haft lyckan att få leva i den svenska historien. Där mötte jag mycket tidigt krigande Dalkarlar och från första mötet imponerade Dalfolket. Det var något alldeles särskilt med dessa svårstyrda, envisa, egensinniga, självmedvetna och stolta Dalkarlar.

Inte mycket har skett i Sveriges historia där inte Dalfolket på något sätt spelar en roll — både män och kvinnor från Dalarna. Dalfolket var med i alla stora inrikes omvälvningar och i alla Sveriges krig och ofta spelade soldaterna från Dalarna en avgörande roll.

Dalregementet betraktades under många generationer som det mest pålitliga i den svenska armén. Var uppgiften särskilt svår och krävde särskilt mycket mod och djärvhet, då kallade man på Dalkarlarna, även om Dalkarlarna inte alltid kunde lova något bestämt, som Orsa kompani.

Dalfolket var självklart med redan för långt över 500 år sedan, då Engelbrekt ledde de fria bergsmännen mot danska knektar och det var soldater från Dalarna som under Nils Stures ledning segrade i slaget vid Brunkeberg 1471, då den danske kungen hastigt flydde med utslagna tänder. Och det var ju, som bekant, till folket i Dalarna, som den unge Gustav Eriksson vände sig, då han ville leda ett nytt uppror mot danskarna, 1520.

Han var bara tjugofyra år, den unge Eriksson, med en Vase i sin sköld. Han var släkt med Sturarna och han kom hit för att bara här fanns fria beväpnade män, alltid beredda att slåss för sina rättigheter och nu var allt i gungning i riket. Med Dalkarlarna i spetsen fördes kampen till seger.

På Midsommaraftonen 1523 tågade Gustav Vasa, nyss fyllda 27 år, som nykorad kung, in i det befriade Stockholm. Sedan dess har inga utländska trupper ockuperat Stockholm och Sverige har förblivit ett fritt land. I den kampen spelade Dalfolket den avgörande rollen. Sen blev det strax Gustav Vasas tur att slåss mot de uppstudsiga Dalkarlarna och han lyckades aldrig kuva dem helt.

Under 1500-talet utkämpades många och blodiga drabbningar med arvfienden Danmark och dalafänikorna var med. Danmark hade ju då, sedan många hundra år tillbaka, inte bara alla de nuvarande sydsvenska landskapen, utan även Jämtland, Härjedalen och en del av Dalarna.

Gustav Vasa och hans söner, Erik XIV, Johan III och Karl IX förde krig också mot Ryssland, där soldater från Dalarna var med, liksom de naturligtvis deltog då Estland blev svenskt 1561.  Och de var med om att utvidga det svenska riket längre österut i det första stora slaget om Narva med Pontus De la Gardie.

Då hertig Karl slogs med kung Sigismund., var dalkarlarna med på Karls sida i striderna i Baltikum. Där tvingades de också vara med i Karls största fiasko, slaget vid Kirkholm, där 60 procent av dalafänikorna utplånades, på grund av kungens vansinniga strategi.

Under 1600-talet växte Sverige ut till en Europeisk stormakt.

Nya landområden gjorde riket större och vi fick allt fler innevånare. Bergshanteringen, som pågått sedan medeltiden, blev av största betydelse för Stormakten Sveriges välstånd. Sverige var under en tid på 1600-talet inte bara världens största kanonexportör utan även världens största kopparexportör — men vi exponerade också mycket järn och tjära och i all den hanteringen hade Dalarna en viktig del.

Då riket växte, växte också behovet av en modern armé. Krigsväsendet utvecklades från en ganska primitiv organisation, till en effektiv krigsapparat, som under ett skede av 1600-talet var Europas snabbaste och bästa armé, tack vare en kung som också var en lysande fältherre — Gustav II Adolf.

Från Gustav II Adolfs tid organiserades även Dalfolket in i denna nya moderna svenska armé. Indelta soldater från socknarna i Dalarna bildade åtta kompanier, som år 1625 organiserades i det första självständiga Dalregementet.

Det är därför man talar om ett 375-årsjubileum, så länge har det alltså funnits ett självständigt regemente här i Dalarna och från den tiden börjar soldaterna från Dalarna, som de första i Sverige, att använda sina soldatnamn, många av dem används fortfarande.

Om man studerar Dalregementets dagböcker kan man se att soldaterna härifrån var med i alla större slag som Sverige utkämpade under 1600-, 1700- och 1800-talen. Segernamnen på Dalregementets fanor, slagen där dalkarlarna spelade en avgörande roll, talar sitt eget språk: Lützen, Leipzig, Lund, Landskrona, Narva, Duna,  Holowczyn, Malatitze, Gadebusch, Kliszow och Praaga utanför Warszawa.

Karl XII höll Dalregementet som ett elitförband, den tidens kombinerade ingenjörstrupper och kommandosoldater. Soldaterna från Dalregementet var nämligen ofta skickliga snickare och timmermän och gång på gång fick de under fientlig eldgivning slå broar över floderna och de fick sättas in där ingen annan kunde eller vågade.

Idén med de indelta landskapsregementena fungerade bra under lång tid. Där gick pojkar från samma socknar bredvid varandra. De talade samma dialekt och deras officerare hade samma hemtrakter. De kände varandra och litade på varandra.

Och erfarenheten visar att detta stämmer än i dag. I farans stund vågar en soldat alltid lite mer för sina närmaste kamrater och släktingar i ledet, än för kung och fosterland eller politiska idéer.

Dalkarlarna var naturligtvis med vid Poltava. Där sattes Dalregementet på den allra svåraste uppgiften, nämligen i den infanterikolonn, som under generalmajor Roos ledning, gång på gång fördes fram för att storma en omöjlig rysk förskansning, en redutt. I den striden stupade Dalregementets chef och alla regementsofficerare och av kaptenerna fanns bara fyra kvar efter striden. Totalt överlevde bara 400 man ur Dalregementet.

De fördes med de andra svenska fångarna djupt in i Ryssland. Det är ett faktum att alla de svenska soldaterna och officerarna som blev ryska fångar, fick feta erbjudanden av ryske tsaren, bara de bytte sida. MEN mindre än fem procent av de svenska krigsfångarna övergav sin kung, sitt fosterland eller sin religion. De var hellre kvar som fångar, än de svek sitt land. Då allt var över var det bara några få av fångarna från Dalarna som kom hem levande.

Efter de svåra förlusterna sattes nya kompanier upp och regementet gjordes fulltaligt igen. Många av dessa som sändes ut i krigen tvingades naturligtvis ut mot sin vilja. Men det var långt ifrån alltid så.

Många unga män ville bli krigare för äventyrets skull och för chansen att den vägen arbeta upp sig. Under Stormaktstiden hände det att en trumslagarpojke slutade som adelsman och mången soldat gjorde lysande karriär i den växande armén, där behovet av kompetent folk var mycket stort. Det fanns alltid många unga män som frivilligt ville bli soldater. Dessutom gav soldatyrket och soldattorpet en viss status och respekt i byn. Den indelte soldaten stod flera snäpp ovanför de vanliga drängarna.

Det är helt fel att tro, som många gör i vår tid, att de flesta bondpojkarna var emot krig och alltid emot den politik som fördes. Så var det inte. Det svenska riket vilade till stor del på bondebefolkningen och på sin bondearmé. Om bönderna var missnöjda, gick ingenting enligt kungen planer och långa tider fungerade ju de kungliga planerna alldeles utmärkt.

MEN Dalkarlen har, som bekant, långt ifrån alltid funnit sig i vad Kungl. Maj:t och Överheten påbjudit från Stockholm och då den högsta stats- och försvarsledningen varit dålig och besluten allt för mycket drabbat Dalarna, då har folket här protesterat. Det är en gammal tradition, som aldrig får uppges.

Så var det t ex 1743, då den svenska regeringen hade fört ett synnerligen misslyckat krig mot Ryssland, samtidigt som landet drabbades av missväxt, dyrtid och farsot. Då fick Dalkarlarna nog. Dalregementet gjorde myteri. Budkavlen gick från by till by, sockenfanorna togs ner från väggarna och med musköter, svärd, hötjugor och stridsklubbor i händerna marscherade dalkarlarna, militärer och civila mot Stockholm. Detta var den Stora Daldansen.

Den 22juni 1743 var revolutionen nära i Sverige — då stod över 4000 stridslystna och beväpnade dalkarlar öga mot öga mot armén på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. I fickorna på några av representanterna från de olika socknarna fanns krav som de olika sockenstämmorna ville föra fram. De hade listor med sig, namn på över hundra personer, politiker, riksråd och höga militärer, men också riksdagsmän från Dalarna, som bönderna ansåg vara korrupta.

Riksdagsmännen skulle slås ihjäl, riksråden skjutas. Bönderna från Hedemora tyckte att kungen skulle avrättas — men de flesta menade att det räckte med att han blev avsatt.

Där fanns krav om att avskaffa adelns privilegier och att fyraståndsriksdagen skulle avskaffas — Bönderna måste vara med i regeringen. Andra krävde att all jord i riket skulle ges åt dem som odlade jorden. En stämma krävde att Sveriges kung skulle utses i allmänna val.

Det var alltså krav som var lika radikala och ibland mer radikala än de som framfördes i den franska revolutionen mer än fyrtio år senare, eller i den ryska revolutionen 170 år senare.

Regeringen var handlingsförlamad, kungen, den gamle och spattige Fredrik I, var maktlös och folkets vrede var glödande. Det kokade i många landskap, kravaller och bråk rapporterades från många håll. Hade Dalkarlarna den gången haft en ledare som Engelbrekt eller Gustav Vasa  hade nog Sverige förändrats totalt denna sommarnatt den 22 juni 1743. Nu var Dalfolkets ledning ganska svag och osäker.

Just då, när vad som helst kunde hända, fick regeringen förstärkning utifrån. Utvilade trupper kom hem från Finland och nästa morgon gick de till anfall. Under översten för Älvsborgs regemente, Carl Otto Lagercrantz’ ledning, dödades minst 140 dalkarlar där på torget. De mejades ner med artilleri och massakrerades av kavalleriet med huggande sablar. Över 3000 greps och spärrades in i primitiva fängelselokaler.

Sex av ledarna halshöggs, många andra fick spöstraff och spärrades in på livstid i fängelser långt ifrån hemorten. Resten fick göra en förödmjukande marsch hem till Dalarna, som straffångar, barfota och barhuvade. I öronen hade de överste Lagercrantz’ rungande utskällning — han kallade dem “fördömda skälmar, kanaljer och horungar” — som skulle “tuktas efter förtjänst med eld och svärd, med hjul och stegel”. I sin rapport till kungen sa han att dalfolket hade “gråtit, tjutit och darrat i lederna”. Och han lovade att dalfolket inte skulle resa sig på två hundra år igen. Detta var alltså för 257 år sedan.

Så krossades den sista folkliga väpnade resningen i Sverige. Aldrig mer skulle ett landskap försöka resa sig mot centralmakten i Stockholm och därmed upphörde den sista resten av de gamla landskapens inre självständighet.

Dalregementet var naturligtvis också med 1814 då Norge erövrades och anslöts i union med Sverige. Det kriget har man kallat Sveriges sista, fast man nog, till mångas förvåning i dag, måste säga Sveriges SENASTE krig.

Historien är nämligen inte slut med oss. Vi har, så att säga, inte hunnit i historiens mål. Det enda man med säkerhet kan säga att man kan lära av historien, det är att allting förändras, så kommer det att bli även i framtiden.

Under andra världskriget var tyskarna nära att bryta in i Sverige vid flera tillfällen. Farligast var det sommaren 1943. Enligt den tyska anfallsplanen som generalen Rudolf Bamler hade skissat upp i alla dess detaljer, skulle en stark tysk pansarkolonn bryta in över den norska gränsen och komma den här vägen.

Det var tur för Dalarna att det aldrig blev något tyskt anfall, men det kanske var lika mycket tur för tyskarna att dom inte kom hit, för Dalregementet var på plats och här hade det säkert blivit hårt motstånd. Sådan var ju traditionen i Dalarna. Dalfolket hade under alla omständigheter rört till det rejält i general Bamlers planer.

Jag har tagit upp alla dessa blodiga bedrifter, inte för att jag vill hylla kriget, utan för att påminna oss om att sedan Gustav Vasa kom hit och bad om hjälp har Sverige utkämpat 31 krig. Krig, krigstid och nödår var fram till 1814 det normala för svenska folket, långa fredsperioder var undantaget. Krigen var inte alls bara för att erövra andra länder eller för att kungarna hade blivit galna, krigen var ofta försvarskrig. Och försvarskrig kommer vi säkert få i framtiden också.

Alla Sveriges gränser, som dom ser ut i dag, är resultatet av ofta långa och blodiga krig. Sverige har ändrat utseende på kartan många gånger, ingenting har vi fått gratis. Inte rätten att tala vårt eget språk, inte rätten att vara svenskar och att ha ett eget land. Ingenting är självklart eller gratis.

Långt över hundra tusen svenska och finska soldater dog under blågul fana enbart under Karl XII:s krig, bland dem fanns tusentals dalkarlar. De flesta av alla dessa döda stupade inte på slagfältet utan dog i sjukdom och umbäranden.

Och hemma i soldattorpen och officersboställena runt om i landet sköttes torpen och gårdarna av soldathustrur och officersfruar, som ofta under långa tider, ibland flera år, inte hade några nyheter alls om sina män, om de levde eller var döda, om de var i fångenskap, om de hade blivit krigsinvalider eller hjältar.

Och om dödsbudet kom, var det bara att lämna torpet för nästa soldatfamilj måste flytta in. Det hände ofta att soldatänkorna fick dra på vägarna, tiggande om mat, för det fanns inga pensioner. Släkt och vänner var det enda skyddsnätet.

Trots alla dessa strapatser, trots alla svårigheter och umbäranden, gjorde de allra flesta sin plikt. Folk blandade bark i brödet då tiderna var dåliga. De gick i kyrkan på söndagarna och de bad om bättre tider, men de uthärdade, män och kvinnor, tack vare sin envishet, sitt mod och sitt djävlar anamma.

Om några veckor är Dalregementets saga slut för alltid. Regementet har förlorat sitt sista slag. Felet är inte Ert, slaget avgjordes av andra, långt härifrån. I framtidens försvar finns ingen plats för detta anrika regemente. Så här har det varit under historien många gånger förr. Försvaret har skurits ner, regementen har upphört att existera. Så har tiderna förändrats och Sverige har tvingats rusta upp igen. Detta skedde senast två gånger under 1900-talet.

Dagens politiker ska planera för morgondagens krig och fred. Det är ingen lätt sak och jag hoppas att de vet vad de gör, fast jag personligen, som inte har något ämbete eller pension att försvara i Sverige — jag tillåter mig ett visst tvivel.

Alla Ni som ännu får bära Dalregementets uniform, gör det med stolthet. Ni är den sista länken i en femton generationer lång kedja av pålitliga och motiverade soldater. Era förfäder var med om att bygga, forma och försvara Sverige. Några av Er kommer att fortsätta Ert yrke inom andra försvarsorganisationer, de flesta kommer väl att bli civila så småningom.

Men jag tror inte att någon av Er någonsin kommer att glömma, att Ni har varit soldater i Dalregementet — ett av Sveriges och världens äldsta, finaste och mest ärorika regementen.

Den svenska historien kommer aldrig att glömma Dalfolket. Tack ska Ni ha!

      Länk till artikel av Herman Lindqvist i Aftonbladet 1999-10-09